Dreams Begin

Nu ska jag i väg och fira nyår hos Jans kompisar. Jag och fyra vuxna, det kan bli trevligt. :) Önskar i alla fall er en riktigt fin kväll! :D
                                    

Varför ska det vara så svårt att klippa sönder mina gamla jeansshorts? Även fast jag vet att de skulle bli mycket snyggare utan de där onödiga två decimetrarna så känns det som att döda en vän.
Jag och mina jeans har gått igenom så mycket tillsammans. De är gamla och utslitna och jag har gått långt och länge med dem. Jag kan till och med minnas när jag köpte dem. Det var på Bik Bok för flera år sedan (hur många vet jag inte).Jag behövde ett par jeansshorts till Thailand - ett par fina, men ändå hållbara och inte för tajta. Inte för dyra heller. Jag hittade vad jag sökte i dessa jeansen och sedan dess har de blivit våta, sandiga, nerkletade med glass och framför allt - burna.
Men precis som med mycket annat växte jag ur jeansen. Från början behövde jag ha ett bälte kring midjan för att hålla uppe dem, nu sitter de nästan för hårt. För jeansens skull hade jag nog kunnat tappa några kilon - men vad är poängen när jag inte ens känner mig fin i dem längre? De hade kunnat bli fina. Några klipp med saxen och det hade varit klart...
Men när allt kommer omkring så är det någonting som kan vänta ett tag. För stunden, får det nog räcka med att jag viker upp dem.
Jeansen ute på en promenad kring Varbergs Spa i somras.

"Det finns ett hav

Som ingen ser

Det finns en grav

Där ingen dör

Det finns en sol,

Som ej går ner

Det finns en strand

I varje själ "

Bo Setterlind

Kan man något annat än att älska Bo Setterlinds dikter? Fastän han skriver mycket om en Gud som jag inte tror på, så vet han verkligen hur man ska hitta det vackra i vardagen. Varje ögonblick kan bli en dikt, inom en sekund kan något vackert pågå...

Känner paniken smått komma. Den andre januari åker jag till Kanarieöarna, Teneriffa. På nyheterna igår (eller förrigår) så visades det att det varit riktigt oväder och regn och översvämning. Men det är dock inte det jag oroar mig över. Det jag oroar mig över är mycket viktigare än lite vatten: musikbrist.
Hittar inte mitt kvittot till min iPod, och det brusar jättekonstigt och obehagligt i de flesta låtarna, kvittar vilka lurar man har. Har knappt använt den.
Sen går det inte att lyssna på musik på min mobil heller, inga sladdar verkar funka till det. Inkluderat sladden till lurarna. Gaaah! Jag måste ha musik. I värsta, värsta fall får jag låna en sån där urgammal Mp3 från Emelie eller i värsta, värsta, värsta, värsta fall, köpa mig en ny, billig (om det nu finns sådana) iPod.
Ni förstår kanske inte hur hemsk min situation vore, att åka på semester utan musik. Musik är allt, eller i alla fall väldigt mycket. Musik är vad som får mig att fungera. Jag vore ett oladdat batteri utan musik, en söndrig brödrost. Lite underliga jämförelser kanske, men ni förstår vad jag menar.
Här kommer en låt av Muse, från deras senaste album (ska nog köpa) The Resistance. Riktigt häftig.

Sitter här i mitt rum iförd pyjamasen jag fick i julklapp, eller i alla fall skjortan som jag dragit över mina vanliga kläder. Jag älskar pyjamasar. Man vill ju känna sig fin även hemma när man ska lägga sig! :D Dessutom är de så fina och mjuka.
Det var mycket länge sedan julafton blev en besvikelse för mig, inte har det hänt den här julen heller. Det kanske beror på att jag inte har så höga förväntningar på julen som så många andra. Det här året gick det så himla fort dessutom. Plötsligt var julen här. Så snabbt. Man hann knappt ens vänja sig vid tanken.
Men det är nog just därför julen blev så himla mysig, och för det mesta blir. När jag tänker på julen har jag bara ställt in mig på en riktigt mysig kväll - inget mer. Julen är faktiskt inget mer. Men en mysig kväll är så himla mycket värd, och det är ingen vanlig mysig kväll - jul är det bara en gång om året.
Mys med familj och vänner - det är lycka. Äta gott och sitta i vardagsrummet och öppna presenter tillsammans. Höra pappret prassla. Det är faktiskt en av mina favoritljud tillsammans med klickandet från en kamera och ljudet när någon drar med en pensel genom tjock målarfärg. Jag har inte favoritdofter precis som många brukar ha - ljud är så otroligt mycket viktigare än dofter för mig. Någons röst, musik, regnets smatter mot taket och fönsterrutorna... Jag lyssnar väldigt mycket, även fast jag nära på är döv ( en överdrift - från musik i lurar duvet ;) ).
En vit jul dessutom! Hur underbart är inte det? I Skåne förväntar man sig alltid regn. Snö lyser upp julen, även fast det inte är allt, som jag kanske tyckte när jag var liten.

I alla fall. Jag märkte hur jag lämnade ämnet lite här. Jag måste återgå till min jul nu! :D Berättar mer om den och mina presenter i ett senare inlägg, det är ganska intressant faktiskt. :)

God jul, allihopa! Hoppas verkligen ni har en riktigt mysig och underbar jul.

En av de finaste jullåtarna jag någonsin hört, från filmen Polarexpressen. Mammas favorit-film och låt. :) Känn julgjädjen spridas i kroppen! :D

Sjukt trött av någon anledning.  Nu ska jag i alla fall göra mig iordning på fem minuter och åka till Jan (mammas gubbe) som fyller år och fira honom där. Det ska bli ett rätt så stort kalas med hans släktingar och så. Behöver kaffe för att orka hålla mig vaken känner jag. ^^

BTW Snobben, en av våra två katter, är helt förtrollad av granen. Titta på hans ögon bara! Det är så gulligt. Han vägrar lämna granens sida. Han måste tycka den luktar väldigt gott. :)

Vilka är de överambitiösa campeon-eleverna som åker in till skolan för att göra klart datakunskapsarbetet klockan åtta den första dagen på lovet? Jepp. Jag och Jenny.

I somras var då jag började bli riktigt intresserad av fotografi. Jag tog bilder med min lilla mobilkamera vad vi än gjorde. Resultatet blev ibland förvånansvärt bra även fast bilderna alltid blev brusiga och inte hade så bra bildkvalité. Men det viktigaste är ändå minnena jag lyckades fånga. Jag tror jag har nämnt det förut.

Sommaren tvåtusennio var också då alla var allmänt rädda för svininfluensan. Det fanns inget vaccin, och vi visste knappt någonting om den. Tidningarna skrämde upp oss något otroligt och det visades en tv serie på tv fyra om några människor som överlevde en pandemi medans alla andra dog inom ca ett dygn. Media vet hur man tjänar pengar på människors ovetande och fruktan.

När då ett kryssningsfartyg kom in i Helsingborgs hamn där flera hade svininfluensa ombord blev det lite panik. Det visade sig dock inte vara någon fara och vi kunde andas ut. Här är kryssningsfartyget "Emerald Princess" när den lagt till precis utanför Helsingborg (dock en senare gång när inga svininfluensabärare var ombord.)
Den var för stor för att lägga till i hamnen och jag kollade tillsammans med min pappa och Mona ut på den gigantiska båten. Om man nu kan kalla det båt. Små båtar gick hela tiden ut och in mellan fartyget och Norra hamnen. Jag fick se något väldigt intressant den dagen - två typiska amerikanare. En med cowboyhatt och ölmage, som höll sin fru hårt i handen. Vi glodde på dem, och de glodde på oss. Lika förundrade av varandra.

Det började ösregna precis när Emerald Princess precis skulle åka iväg. Det var precis innan, då molnen låg tunga över havet, som den här bilden togs. Jag, Pappa och Mona fick kura ihop oss vid hamnen under ett stort parasoll på Espresso House. Vi tittade ut över havet och åt marängpaj och drack Frapinos medan regnet aggresivt slog mot parasollet. Emerald Princess stannade i Helsingborg fler gånger den sommaren, men det är helt andra historier.

Harry Potter-nörd. YES! THA'S ME, BABY! ;D Och jag skäms inte över att erkänna det, heller! Kan ni tänke er hur galet glad jag blev när jag hittade det här klippet med exklusivt material från de sista filmerna???! Nej, det kan ni omöjligt.

Dansuppvisningen gick superbra. :) Men vi som bara hade den moderna dansen fick vänta ganska länge, vi var nämligen det näst sista numret. ;) Två gånger, om man räknar med repetitionen. Vi kom till Dunkers Kulturhus klockan tolv, och dansuppvisningen skulle börja halv tre (den blev dessutom försenad.) Vi var nummer trettiotvå. Alltså näst sist. Men jag, Thea och Daniella, två schyssta tjejer från samma dansgrupp som jag, passade på att öva på dansen och snackade väldigt mycket. :) På de timmarna fick jag nya vänner, och tiden gick ändå hyfsat snabbt.
Jag fick också träffa Tanja idag, det var sjukt länge sedan, men vi hann inte snacka så mycket för nästan var gång jag såg henne var hon i full färd med att byta om. Hon var med i fem danser, snacka om stressigt! xD Men hon klarade det bra som alltid. <3

Innan vi skulle upp och dansa var jag så otroligt nervös, jag fick ta många djupa andetag för att lugna ner mig själv (det hjälpe inte.) Men när vi väl stod där uppe på scenen fick jag en känsla jag inte minns att jag haft någonsin i en liknande situation- jag kände mig modig. Jag vet, det låter ganska lame, men faktiskt. :D Några av mina största rädslor har nästan alltid varit att stå inför massor av folk och antingen prata eller uppträda på ett eller annat vis. Men idag var det som om hälften av nervösiteten dog bort och ersattes av beslutsamhet. Självklart var jag fortfarande nervös, men det var mer pirrigt. Inte så där att jag kände för att springa av scenen och spy (så är det vanligtvis.) Jag fokuserade helt på dansen. Jag fokuserade på att göra så bra som möjligt ifrån mig. Och det funkade, konstigt nog.

Vi slängde ut konfettin över scenen och rädslan var som bortblåst. Vi var vackra där uppe, i vita klänningar och tovigt hår. :) Det är så man ska tänka, enligt Sofie vår danslärare. Hon har rätt. Man ska känna sig vacker, och så ska man ha kul också, såklart. Och det var kul. Riktigt jävla kul. ;D

(nu ska jag duscha och sen dra in och äta på Oasen med några kompisar. Vi firar Anna-Sofias födelsedag. :) )

If a black man is racist, is it okay?
If it's the white man's racism that made him that way,
Because the bully's the victim they say,
By some sense they're all the same.

Because the line between,
Wrong and right,
Is the width of a thread,
From a spider's web.
The piano keys are black and white,
But they sound like a million colours in your mind.

I could tell you to go to war,
Or I could march for peace and fighting no more,
How do I know which is right?
And I hope he does when he sends you to fight.

Because the line between wrong and right,
Is the width of a thread from a spider's web,
The piano keys are black and white,
But they sound like a million colours in your mind.

Should we act on a blame?
Or should we chase the moments away?
Should we live?
Should we give?
Remember forever the guns and the feathers in time.
Because the line between wrong and right,
Is the width of a thread from a spider's web,
The piano keys are black and white,
But they sound like a million colours in your mind.
The piano keys are black and white,
But they sound like a million colours in your mind,
But they sound like a million colours in your mind

Bryt inte ditt löfte.

Varför ska jag vara så överkänslig mot dig? Må illa, bli alldeles hyper och prata som en galning var gång jag dricker dig? Fyra stycken vuxna ansvarsfulla har nu sagt åt mig att låta bli dig - jag klarar inte av koffeinet. Men jag tror de har fel. Jag har nyss bryggt tre koppar.

På 16-års dagen!!! :D