evendela.blogspot.com

Jag står vid en utpost. Lämnar Dreams Begin bakom mig - det var hela tiden bara en början. Jag kommer fortsätta förvara minnen genom fotografier, fortsätta beskriva känslor genom text. Framför mig ligger något nytt, det vet jag. Inte förrän bara några minuter sedan tog jag mitt beslut om att lämna Dreams Begin och flytta vidare. Inte bort. Bara byta plattform. Hoppas ni följer med mig dit.

Hejdå blogg.se

evendela.blogspot.com

fredagsbilder


Alexandra har en antik mobiltelefon.

Det tog Anna en hel del promenader runt i Berlin för att bestämma sig huruvidare hon skulle göra med de där vantarna hon sett i en affär. Till slut sa hon:
"Men ska jag köpa dem där jävla-skit-vantarna?"
Så svarade jag: "Ja, köp dem där jävla-skit-vantarna."
"Jag köper dem jävla-skit-vantarna."
Vi sov åtta-nio stycken i våningssängar inträngda i ett pyttelitet hostel-rum utan luft beläget precis bredvid en u-bahnstation. Fönstret gick inte att öppna. Samtliga höll på att få värmeslag. Anna lade någon timme eller två i sing säng iförd shorts och t-shirt. Och dem jävla-skit-vantarna.

Jag beskyller min frånvaro med ordet: helvetesvecka

.

I was in Washington D.C. for the election And when they announced the results I left the procession Content in the world's direction

På en bakgata bakom Åhlens i Helsingborg finner man det lilla caféet Koppi. Där kan man sitta på tisdagar eller faktiskt vilken annan dag som helst och dricka kaffe i en evighet och äta seg kladdkakemuffin med rårörda hallon.


each time a piece crashes down into the floor, you're a little lighter than just before

lördagsmorgonen vaknade jag upp av att solen trängde sig in genom persiennerna och mina vita väggar sken som om de vore spegelblanka ytor som reflekterade och förstärkte våren. Ingenting var konstigt eller fel.

Någon gång under förmiddagen tog jag bussen ner till stan för att möta upp Anna vid Norra Hamnen och fika. Kylan sved men solen hade väckt människor ur vinterslumren så vi var långt från ensamma.

Espresso House i hamnen är litet och kön sträckte sig ut så dörren var öppen och vi frös inte för glasrutorna gjorde så att vi kände oss väldigt utsatta för växthuseffeckten och nästan svimmade av värme.

Så efter att vi ätit upp våra kakor gick vi ut och satte oss på den varma bänken. Folk tog med sig egna bord, egna kakor och egna koppar dit. Det var lite fint.

Vi gick en lång promenad och en man från Berlin började prata med oss och tog ett foto på oss (med min kamera dock) och ville dricka kaffe med oss sedan ville han att vi skulle följa med honom till ett bröllop i Landskrona, men vi avböjde så smidigt vi kunde. Anna tror att han var en pimp. Mycket möjligt.

Den här parfymen vill Anna spruta i sin garderob. Ni ser inte parfymen kom jag på, den känner man bara om man trycker näsan mot Abercrombie and Fitch-lappen.

Sen delade vi en pizza på Haket och åkte hem till Anna och gick hem till en okänd killes fest och mitt i natten åkte vi ner till stan igen och det var den dagen. En dag uttnytjad till fullo. Som en sommardag. Fast med snö.

Om bara minnet av dig var bestående. Men. Inte ens solen kommer lysa för evigt.



I'll be another waking shadow cast on the covers of your bed

Bloggen är ibland helt rörig av tankar och bra bilder och sämre bilder och låttexter och citat. På flickr har jag samlat de bilder jag anser mig ha lyckats lite bättre med, dem jag kan vara aningen stolt över. Så om någon velat se mina bilder skulle jag hänvisa dem dit snarare än till hit, till bloggen.

Klicka på bilden för att komma till sidan

I wasn’t designed to move so fast I wasn’t designed to have so much past

Min skola luktar kaffe. Idag sken solen in genom fönstret på VV när vi förhörde varandra till morgondagens historieprov. Koncentrationssvårigheter. Choco-pops-bar är det sötaste som finns att köpa för 9,95 kr i den lilla butiken på väg till skolan vilken ägs av en utländsk man som helst inte pratar. En hemlighet förvandlades till en olycka och Josefines glasögon trycktes in mot hennes näsa. Och den är svullen nu. Näsan. Men vi har pratat om det, och kommit fram till att det delvis var mitt fel men att eventuella permanenta skador bara ska få symbolisera vår vänskap. Ungefär som tatueringen jag en gång gav Emelie av misstag med en nyvässad blyerts. Emelie fick gå till sjuksyster mitt under en svenskalektion och hon har klargjort för mig att om jag någonsin är elak mot henne sandpapprar hon bort tatueringen. En mörkgrå prick. Knappt synlig, men den finns där inbäddad i huden mitt på handflatan och där ligger en del av vår vänskap. Tuggummin för en och femtio och Champis i glasflaska och otaliga varv runt Gantofta. Där ligger vår vänskap. Och om Josefines näsa inte återhämtar sig så kommer vår vänskap vara bruten i delar, varav en är fast i hennes näsan.

Jeffrey Lewis & The Junkyard – Roll Bus Roll

Här är bilder från dagen:

Utkast: Feb. 7, 2011

z

Nu för tiden blir jag så plötsligt sentimental av vardagliga saker

Kortet är som en glimt av framtiden. Emelie i träsoffan tittar förläget upp i kamerans riktning och jag, den osynliga personen bakom. Runt hennes axlar har Ove, Emelies morfar, ledigt lagt sin ena arm och kramar om sin dotterdotter redo för kameran att blixtra till. Oves mungipor pekar buttert neråt. I förgrunden av bilden, där fokusen lagt sig, sitter Emelies pappa Roland. Blicken fäst i vänster kant på någonting kameran inte lyckats fånga.

 

Så här såg det ut. Och det är så här våra vänner och släktingar och döttrar och andra människor efter oss kommer minnas vår kväll en ovanligt varm lördag i februari. Precis så.

 

De som ingen sagt det till kommer aldrig veta att Ove egentligen inte alls var butter, han var bara mitt uppe i en mening då slutaren öppnades och stängdes med slutartid 25tedelar av en sekund sådär. De kommer aldrig veta att precis innan bilden togs så lättade jag mitt hjärta inför Emelie angående all press från en förälders håll och att vi då och där bedyrade vår vänskap ännu en gång. Och samma kväll fick jag tillåtelse att blanda mig en grogg och när jag skulle hälla upp vände Emelies mamma Jeanette sin koncentration till mig för att försäkra sig om att jag inte tog för mycket Absolut Vodka vilket ledde till att hon spillde ut sin egen dryck över hela bordet. Hon skrattade så där underbart och högt medans hennes kinder blev alldeles röda och så upprepade hon några gånger: ”Där kom du allt på mig!” Först ville inte Ove vara med på bild men han var ju trots allt dagens födelsedagsgris så till slut gav han med sig och Emelie, Ove och Roland satte sig ner för att återges i miljoner pixlar för människor att betrakta många år efteråt.

 

Nu tänker jag tillbaka på morfars otaliga fotoalbum. Alla hans bilder. Folk som ler, poserar glatt möjligtvis med ett glas höjt till fotografen. Så här ville de alltså bli ihågkomna. När jag bläddrar igenom alla sidor med bilder så anstränger jag mig för att minnas någonting jag aldrig upplevt, och det är alltid förgäves. Det här är bara fragment ur någon annans liv. Historier som inte är mina att berätta skildrade ur en sökares synvinkel. Aldrig någonsin kommer jag veta vad som utspelades före, under och efter att bilden togs. Fotografierna är bara kala spegelbilder som saknar innebörd. Och jag både hatar och älskar den simpla realiteten att människor aldrig kommer förstå. Det är mina hemligheter på ett sätt, och dem tar jag med mig ner i graven. Just så som min morfar gjorde när han slutade andas för exakt en vecka sedan, några timmar mindre.

 

Fast självklart kommer jag skriva också. Jag kommer alltid skriva. Beskriva. Sätta lite förståelse till vissa mysterier. Fast det gör mig väldigt ledsen, att hur mycket jag än anstränger mig med att resumera det som skett genom bild såväl som med hjälp av text, så kommer ingen av alla oräkneliga vackra, vardagliga och helt otroliga händelser återupplevas igen. Frusna ögonblick och stela leenden. Resten, tar jag med mig ner i graven.


Jag vet inte ens om det här är kul, det är inte säkert att jag tycker det i vaket tillstånd...


And it's the greatest sorrow losing what you love But what's worst is wondering why you did

Jag behövde ljuset och havet och en scones och kaffe och en pepparkakscookie. Så jag och Alexandra gick till Norra Hamnen och fikade. Vägrar kalla den här bloggen en fikablogg men det är ju (nästan) vad den är? Vill skriva och lägga ut bilder på sånt jag gör och på sånt jag tycker är fint så samlar jag ihop bilderna och i slutändan så är det 95% fikabilder... Hm... Borde kanske skaffa lite nya intressen.

"Åååh! Ankorna har LILA huvuden. Vi kan väl fota ankorna? Vi fotar ankorna - vi har ju tid!"
Men när jag väl gav vika för Alexandras förslag (eller snarare begäran) och skulle ta mig an att fota de där förbaskade ankorna så springer de ju självklart iväg från mig. Först går de lite långsamt som om de försöker skaka av sig mig på ett diskret sätt men det irriterar mig och jag tar ett snabbt steg framåt. Ankorna undrar nog vad det är för en idiot som jagar dem med någon slags svart metallmanick i högsta hugg så de springer iväg och ställer sig vid kanten där vattnet tar vid. Stackars ankor. Trodde nästan de skulle hoppa men ville inte vara anledningen till självmord så jag gick därifrån utan några större ank-bilds-framgångar. Tusan, skulle haft ett sånt där super-zoom-objektiv...

Min morfar var en exceptionell fotograf

Bilder jag glömt bort jag hade. Togs då mamma försökte övertala morfar att flyttas in på ålderdomshem. Mars 2010.
1900 – En gång ägde vi hela jorden

trettioförste januari

Mitt första möte med döden.
Som första kyssen, bara
oändligt mindre ljuv.
Verkligheten känns på ett sätt
som fantasin aldrig kan återberätta.
I fantasin faller man, i
verkligheten rycks man tillbaka.
I verkligheten går livet vidare
efter någons bortgång,
det är en sak fantasin ofta utesluter.
I fantasin är en kyss en händelse
som pågår för evigt, där bara
kyssen, den andres läppar, den andres
ögon existerar.
Det är likadant med döden.
I fantasin tänker man sig döden
som slutet, en evighet, där stannar
livet.
Inte i verkligheten.
I verkligheten är en kyss bara en kyss
och en annans död inte
din egen.

Jag ska minnas Tulpangatan. Och jag ska minnas dig. Ps. Jag tror nog inte att jag någonsin ska klaga igen när jag får åka tåg.

Jag har mött andra som också vandrat, jag tror jag vet vad dom tänker på.

För första gången sedan det blev kallt kunde man sitta ute vid Norra Hamnen på Espresso House. Alltså, det kan visst bli kallt och mörkt igen, men det börjar ändå bli vår. Varje gång ljuset lyser fram fungerar Norra Hamnen som en människomagnet och ALLA kommer dit.
Och jag har skrivit minst sju dikter men ändå saknar jag ord när jag försöker beskriva hur hoppfull den här dagen gjorde mig. Här kommer bilderna.

Promenerade bort till Hamnen där Anna väntade. Jag mötte säkert hundra människor bärandes på sina systemkameror.

Passerade Dunkers.

Anna-Sofia väntade i solen.

Upptäckte att man kan förgylla sin latte med hasselnötssmak. Det gillas. Kommer nog bli rutin.

Vi delade på en scone.

"Hoppas den där fågeln bajsar nu"

Här är jag.

Anna.

Bara för att skriva någonting. Lite som "här är jag och jag finns"

När jag pratar brukar jag höja rösten vid extra roliga tillfällen så att jag nästan skriker, eftersom jag är rädd att folk ska sluta lyssna och missa det roliga.

Could she be right? When she says I am the lucky one


Under de senaste dagarna har vi fikat mycket.

Jag har tagit förväl av matteboken för alltid. Alla fick riva sönder den bäst de ville samt skriva små elaka hejdå-meddelande på framsidan. Vi kunde enas om att de var som en tyngd från hjärtat lättade.

Vi har varit inne på Cirkus och provat kläder för en smärre förmögenhet fastän det gör ont i hjärtat då de är alldeles för dyra för ens eget bästa.

I torsdags tittade solen fram och just då kändes allting så himla bra. Jag ville stoppa tiden och stanna i den stunden för evigt. Men det är ju rent praktiskt alldeles omöjligt.

I fredags efter en kort skoldag åkte vi till Väla och gick rundor. Jag och Anna stannade kvar lite längre och satt och fikade i några timmar. Vi pratade om sånt man oftast håller tyst om, om känslor som bara rör sig oroligt långt inne i hjärtat.

På kvällen fixade Anna mina ögonbryn. De färgades och noppades. Så här fin var jag med färgen i ögonbrynen.

Missade tjugo i ett bussen hem, hörde en osynlig man andas och blev skrämd till vettet av en kanin. Stod på en bro och andades in nattluften. En bil tutade på mig, vilket gjorde mig obekväm. Travade tillbaka till Anna istället.
Efter tjocka, saftiga birkabullar gick jag och Anna en promenad i solen och längtade efter våren.

Vi skjutsades ner till hamnen där vi fikade på Espresso House och blev halvt klaustrofobiska när dimman smög sig in över vattnet. Dimman lättade och vi gick och satte oss på varma bänken och såg ut över havet och alla blinkande tusen lampor. Så. Det var mina tre senaste dagar. Nu ska jag strax ut och dela ut reklam.

I told you the false and I showed you the truth

För tillfället befinner jag mig i den där overksamma fasen precis innan ett betygsavgörande prov. Jag går, äter och finns till i kroppen till en uttryckslös zombie som bara vill sova, lyssna på musik och sova lite till. När Jonas ringde hade jag fullt upp med sitta still och stirra tomt på datorskärmen samtidigt som jag bara tänkte på musiken som spelades på hög volym - någon slags electro-indie band. Han trodde han väckt mig, vilket han på något vis faktiskt också gjort trots att jag aldrig faktiskt fysiskt sovit. En halvtimme senare hämtade han mig och Nathalie var med. Vi åkte ner till stan och fikade en timme på Kafferepet. Där luktade som hemma hos mormor efter att hon precis tagit ur en stor plåt kanelbullar ur ugnen. Liksom så var det där. Tända ljus lite här och var plus utspridda tanter som småpratade diskret, så där som tanter gör eftersom de föredrar tystnad framför hetsiga argumentationer.
Nathalie och Jonas gav mig verkligen tillbaka lite av min livsgnista - till och med när de livligt diskuterade vilket håll toalettrullen skulle vara vänd åt ("Framåt är så aggressivt!") så gav de mig energi genom att låta så positiva. Kunde inte fått ett bättre avslut på en för övrigt ganska dålig dag.
Nathalie med en "halv kaka"

Pytteliten semla.

Nathalie försökte lära Jonas hur man posar framför kameran.

Ett så fint par.

I want the world to stop, give me the morning, give me the afternoon the night

Skolan har börjat igen. I går snoozade jag i en timme och jag kan bara inte omfamna tanken på att jag från och med nu ska tvinga mig upp klockan sex varje morgon. Tanken är närmast outhärlig. Som tur var så var gårdagen mycket kort och vi slutade redan direkt efter lunch. 

Efter skolan fikade jag, Alexandra, Josefine och Anna på Waynes Coffee. Här är Alexandra.

...och Anna-Sofia.

Josefine hade kunnat bli handmodell.

Kanske ska man inte vara allt för missnöjd med att vi slutar efter lunch på torsdagar, och innan lunch på fredagar.

Man blir väldigt trött av att gå upp klockan sex och vi var rätt så döda allihop.

Jag är son och arvtagaren av en blyghet som är kriminellt vulgär

The Smiths måste nog ha världens bästa låttexter. Så himla äkta. Shit, sånt skulle Justin Bieber ALDRIG få för sig att sjunga. Kan inte släppa hur bra de är så måste dela med mig. The Smiths – How Soon Is Now?

I am the son
and the heir
Of a shyness that is criminally vulgar
I am the son and heir
Of nothing in particular

You shut your mouth
How can you say
I go about things the wrong way
I am Human and I need to be loved
Just like everybody else does

I am the son
And the heir
Of a shyness that is criminally vulgar
I am the son and heir
Of nothing in particular

You shut your mouth
How can you say
I go about things the wrong way
I am Human and I need to be loved
Just like everybody else does

There's a club, if you'd like to go
You could meet someone who really loves you
So you go, and you stand on your own
And you leave on your own
And you go home
And you cry
And you want to die

When you say it's gonna happen now,
When exactly do you mean?
See I've already waited too long
And all my hope is gone

Tidigare inlägg
RSS 2.0