(som en diagnos av Nuläget i mitt liv)
Analys in i detalj (som en diagnos av mitt liv); Alltid dessa dalar, aldrig någon fast punkt, aldrig vila på riktigt. Antingen lyckas jag med ämnen i skolan utan det minsta ansträngning - svenska och engelska där jag flyter fram - eller så faller jag mot en klar vattenyta för att spräcka den med ett smärtande magplask. Så många misslyckande. Idag var ett misslyckande. Ett magplask, och ja, det gjorde så fruktansvärt ont. I magen, i hjärtat, i hjärnan, i alla de förväntningar jag haft på mig själv som jag nu tvingas omvärdera till framtida utmaningar.
Att ha skrivet på svart och vitt att man är absolut sämst är ingenting som får fötterna att hitta fast mark, tvärtom. Sånt får en att må illa, för man blir så himla förbannad på sig själv för att man är så otroligt dålig. Fy vad jag hatar matte. Fy vad jag hatar när jag måste resa mig snabbt ur leran där jag blivit smutsig och trampad på av egna fötter. Känner för något nytt och fräscht - MVG kanske?
sakta och försiktigt
När hösten kom var det som om Sverige drog ett stort, djupt andetag för att sedan sucka tungt. Färger, stress och kyla som smög sig tätt inpå en. Trängde undan kläder och känslor om sommaren. Sakta och försiktigt. 
O snart ska det bli texter
Jag funderade lite idag och kom fram till att jag snart måste ha ett inlägg med bara fina dikter och utdrag ur böcker. Jag tar ju tröst från texter och ibland så hittar jag några få meningar som beskriver mig så himla i detalj att jag blir alldeles gråtfärdig - så det finns folk som har exakt samma tankar som jag där ute! Det är så befriande att tänka så när man är lite nere. Att man inte är ensam om att tänka samma sak.
En liten komisk del av just det här:
Idag fick jag reda på att både jag och min kompis skådespelar på engelska när vi är ensamma själva. Det är en lite rolig egenskap och när vi pratade om det så skrattade vi så mycket att jag fick ont i halsen.
Om vi nu inte tänker på engelskt ensampratande så finns det en dam som skrivit väldigt fina dikter i sin livstid. Anna-Greta Wide heter hon och är just nu min favorit-lyriker. Just för att man kan känna igen sig i så många av hennes dikter. De handlar nämligen om livet - inte bara på gott och inte bara på ont. De handlar om helheten - bruten, granskad, korsad och ihopsatt igen. Hela livet.
Inte löften med möjligheter
En liten komisk del av just det här:
Idag fick jag reda på att både jag och min kompis skådespelar på engelska när vi är ensamma själva. Det är en lite rolig egenskap och när vi pratade om det så skrattade vi så mycket att jag fick ont i halsen.
Om vi nu inte tänker på engelskt ensampratande så finns det en dam som skrivit väldigt fina dikter i sin livstid. Anna-Greta Wide heter hon och är just nu min favorit-lyriker. Just för att man kan känna igen sig i så många av hennes dikter. De handlar nämligen om livet - inte bara på gott och inte bara på ont. De handlar om helheten - bruten, granskad, korsad och ihopsatt igen. Hela livet.
Inte löften med möjligheter
Inte löften med möjligheter.
Broar, där du anar det minst,
lyfter bågar mot moln i natten.
Bron är villig men lovar intet.
Foten är villig men fordrar intet.
Broar, fästen, plötsliga utsprång,
torn som störtar eller står fast -
så går den blåsiga färden framåt.
Finns någonstans en hamn? - Vem vet? -
Inte löften men möjligheter.
Av Anna-Greta Wide
Om att se möjligheter.
Berlin ett och två
Korta perioder av intensivt bloggskrivande, och sen ... frånvaro länge, länge med någon liten instickning som handlar om taket på min skola och hur jobbig ekonomi är (när man skriver uppsats om den). Så hoppas någon ser det här för nu kommer BELÖNING för att du är på den här sidan över huvud taget!
För två veckor sedan (eller hur länge sedan var det? tiden fungerar konstigt när man går i skolan) så var jag i Berlin med min tyskagrupp. Det blev en minnesvärd resa och för min del, en utav de bästa. Kanske den bästa resan faktiskt. Mest eftersom upplevelserna delades med vänner som jag uppskattar något enormt. Förstod verkligen att de är människor som är väldigt, väldigt viktiga och duktiga på att vara där för en.
Här är bilder från dagarna ett och två:
Alla var trötta klockan sju på morgonen men trots det lyckades vi vara peppade inför vad som komma skulle efter åtta timmars bussresande.
Efter några timmar kom vi till det som är tråkigt men dock en del av många reseupplevelser (det hör faktiskt till lite); torr ostmacka för 40 kr och tråk utan dess like på en båt. En timme och 50 minuter tog det. Här ovan är Nina och Johanna.
Vi var ju ändå peppade och behövde en liten paus från lukten av trängande pensionärer inne på båten så vi gick ut på (")sol(")däck där det blåste något så fruktansvärt. Men det var roligt.
Å så var vi framme i ett grått Berlin på hostel am zoo! Första intrycket: väldigt gult/oranget eurotrashställe. I baren spelades musik från 90-talet från en skränig, pytteliten högtalare.
Vi bodde över World of Sex...
...precis bredvid en U-Bahnstation (*Pling Plong* "Meine Damen und Herren..." "Käääften!!!")...
... åtta tjejer i ett pyttelitet rum med (god save us) EN spegel.
Man kände spänningen i kroppen när vi gjorde oss i ordning inför första kvällen. Det var en underbar känsla, en riktig rese-pepp-känsla.
Men dagen efter första kvällen var kanske inte den allra bästa. Vi mådde inte topp. När vi satt och fikade på Starbucks (jag med grönt te) den morgonen så såg vi en kvinna som piffat upp sin cykel med murgröna (?).
Sen lekte jag och Anna turister. Vi besökte en känd kyrka som bombats. Det var en mäktig upplevelse då vi såg bilder från före bombningen och insåg att ca 80% av kyrkan demolerats. Det är en så sorglig och skrämmande tanke.
Anna älskar att tända ljus och det var väldigt fint också.
Den här sköna gubben såg jag och Anna när vi satt på trappan utanför kyrkan för att jag åt frukt. När Anna fick syn på honom blev hon alldeles utom sig. "Ta ett kort på honom! NU! NU!" Gubben såg såklart när jag fifflade med min fetekamera som är väldigt svår att dölja, så han vände om för att posa. Sånt gillar jag.
Efter lite frukt mådde jag ju också mycket bättre så det blev shopping för en stor del av slanten! Troligtvis min roligaste och bästa shopping någonsin. Här inne på Pimki.
De har faktiskt den bästa glassen i Tyskland. Här satt vi utanför en Mövenpick-glasskiost och åt den mest perfekta glassen jag någonsin smakat. Minns inte vad den heter men den smakade nötter, kolasås och honung.
Den här dagen som började så otroligt dåligt slutade så underbart fint. I många timmar satt jag och Anna på vårt favoritmatställe Vapiano (också det enda stället där vi åt) och delade en Margarita pizza - bara ost och tomatsås men med perfekt knaprig botten - eftersom Anna varken gillar svamp eller havsvarelser på maten och jag äter inte kött. Vi satt på uteserveringen och pratade och pratade tills efter att mörkret lagt sig över Berlin och vi bara såg mörkblå himmel och gula ljus.
För två veckor sedan (eller hur länge sedan var det? tiden fungerar konstigt när man går i skolan) så var jag i Berlin med min tyskagrupp. Det blev en minnesvärd resa och för min del, en utav de bästa. Kanske den bästa resan faktiskt. Mest eftersom upplevelserna delades med vänner som jag uppskattar något enormt. Förstod verkligen att de är människor som är väldigt, väldigt viktiga och duktiga på att vara där för en.
Här är bilder från dagarna ett och två:
Alla var trötta klockan sju på morgonen men trots det lyckades vi vara peppade inför vad som komma skulle efter åtta timmars bussresande.
Efter några timmar kom vi till det som är tråkigt men dock en del av många reseupplevelser (det hör faktiskt till lite); torr ostmacka för 40 kr och tråk utan dess like på en båt. En timme och 50 minuter tog det. Här ovan är Nina och Johanna.
Vi var ju ändå peppade och behövde en liten paus från lukten av trängande pensionärer inne på båten så vi gick ut på (")sol(")däck där det blåste något så fruktansvärt. Men det var roligt.
Å så var vi framme i ett grått Berlin på hostel am zoo! Första intrycket: väldigt gult/oranget eurotrashställe. I baren spelades musik från 90-talet från en skränig, pytteliten högtalare.
Vi bodde över World of Sex...
...precis bredvid en U-Bahnstation (*Pling Plong* "Meine Damen und Herren..." "Käääften!!!")...
... åtta tjejer i ett pyttelitet rum med (god save us) EN spegel.
Man kände spänningen i kroppen när vi gjorde oss i ordning inför första kvällen. Det var en underbar känsla, en riktig rese-pepp-känsla.
Men dagen efter första kvällen var kanske inte den allra bästa. Vi mådde inte topp. När vi satt och fikade på Starbucks (jag med grönt te) den morgonen så såg vi en kvinna som piffat upp sin cykel med murgröna (?).
Sen lekte jag och Anna turister. Vi besökte en känd kyrka som bombats. Det var en mäktig upplevelse då vi såg bilder från före bombningen och insåg att ca 80% av kyrkan demolerats. Det är en så sorglig och skrämmande tanke.
Anna älskar att tända ljus och det var väldigt fint också.
Den här sköna gubben såg jag och Anna när vi satt på trappan utanför kyrkan för att jag åt frukt. När Anna fick syn på honom blev hon alldeles utom sig. "Ta ett kort på honom! NU! NU!" Gubben såg såklart när jag fifflade med min fetekamera som är väldigt svår att dölja, så han vände om för att posa. Sånt gillar jag.
Efter lite frukt mådde jag ju också mycket bättre så det blev shopping för en stor del av slanten! Troligtvis min roligaste och bästa shopping någonsin. Här inne på Pimki.
De har faktiskt den bästa glassen i Tyskland. Här satt vi utanför en Mövenpick-glasskiost och åt den mest perfekta glassen jag någonsin smakat. Minns inte vad den heter men den smakade nötter, kolasås och honung.
Den här dagen som började så otroligt dåligt slutade så underbart fint. I många timmar satt jag och Anna på vårt favoritmatställe Vapiano (också det enda stället där vi åt) och delade en Margarita pizza - bara ost och tomatsås men med perfekt knaprig botten - eftersom Anna varken gillar svamp eller havsvarelser på maten och jag äter inte kött. Vi satt på uteserveringen och pratade och pratade tills efter att mörkret lagt sig över Berlin och vi bara såg mörkblå himmel och gula ljus.
tankar som far genom mitt huvud just nu
Sitter på skolan och tittar ut över röda hustak och stora fönster. Sol tränger sig genom de annars så tjocka molnen och bländar mig. Fastän det är vackert känner jag för att utbrista "Neeej! Har redan ont i huvudet och VÅGA inte visa dig just när jag sitter med ett oändligt globaliseringsarbete!"
Måste koncentrera mig... Internationalisering, valotur Nej fan VALUTOR, ekonomisk politik, utbud och efterfrågan, varor och tjänster, utbudskurva(?)
"För den enskilda privatpersonen kan internationalisering innebära en mängd fördelar..."
Fanfanfanfanfanfan. Jag orkar verkligen inte. Sluta klaga nu - SLUTA KLAGA!
Måste koncentrera mig... Internationalisering, valotur Nej fan VALUTOR, ekonomisk politik, utbud och efterfrågan, varor och tjänster, utbudskurva(?)
"För den enskilda privatpersonen kan internationalisering innebära en mängd fördelar..."
Fanfanfanfanfanfan. Jag orkar verkligen inte. Sluta klaga nu - SLUTA KLAGA!
Fikadagar som aldrig tycks ta slut.
På den senaste tiden så har det blivit kaffe på Waynes och många bilder på Anna. Vi har lagt åt åtskilliga timmar till att diskutera vilken stil jag har och vem kan kläder bättre än Anna-Sofia? Hennes ord (inom kategorin kläder) har samma betydelse som Guds eller Allahs. Hon kan verkligen det där med plagg + plagg = snygg outfit. Sånt kan inte jag lika bra.
Imorgon bitti så bär det av till Berlin och där får Anna hjälpa mig ännu mer med att hitta plagg. Självfallet är jag alldeles försenad med packning och nu måste jag tyvärr dra iväg! Hade skrivit så mycket, mycket mer om jag bara haft tiden till det!
<3
Imorgon bitti så bär det av till Berlin och där får Anna hjälpa mig ännu mer med att hitta plagg. Självfallet är jag alldeles försenad med packning och nu måste jag tyvärr dra iväg! Hade skrivit så mycket, mycket mer om jag bara haft tiden till det!
<3Vi har inget att dölja för varandra. (Dagarna då vi bytade ut Espresso House mot Waynes Coffee.)
Koppi är stället för pinsamma samtal i samband med intaget av det som kallas pure perfection (seg kladdkakemuffins, var sked doppat i rårörda hallon). Säg då att man sitter där, på Koppis uteservering, och en bit ifrån dig sitter ett gäng med äldre killar och tjejer, varav en är från Kanada eller USA. Då kan man tjuvlyssna lite på dem medans ens kompis är på toa. Bara ett tips.
Nu har det också blivit så att jag inte haft tillgång till internet på ett antal dagar. Omständigheterna får förbli ett mysterium för er som inte känner mig. Men låt mig säga så här; att i tisdags så fick jag packa väskorna och sova hos anna en natt, och två nätter till i Emelies hus. Nu har jag varit hemma någon två nätter eller så men ändå inte haft tid till att blogga. Så nu bloggar jag!
Å i tisdags så hade jag förresten min första teater-lektion. Kollar tillbaka på ett inlägg här på bloggen då jag fick ett infall av att jag ville börja teater. Att man kan uppnå grejer, och bara bestämma sig för att göra en grej så snabbt, är ganska häftigt och läskigt på samma gång. Det funkar ju att bli bra på nya grejer och att ändra på saker och ting till sin fördel. Viktigt att komma ihåg. Just det där med att hitta sin grej och följa sin dröm, se möjligheter istället för begränsningar, det är ju faktiskt bloggens tema också. Jag ville förändra mitt liv när jag började blogga. CARPE DIEM! :) http://dreamsbegin.blogg.se/2010/march/utkast-mars-3-2010.html#comment
Pure Perfection (shit det låter som en parfym eller smink!)
Koppi och Annas axel.
Hoppsan! I onsdags så försvann en lektion mystiskt och jag och Anna tog oss in till stan i perfekt tidpunkt till lunch, som vi åt på Ebbas Fik med skolans underbara matkort.
Staden började vakna och en man hade fullt upp med att spruta bort grönt klotter från en vägg. Han var så cool med sin anti-klotter-truck.
Vi hade lite tid på oss innan skolan började klockan tolv så vi satte oss vid Mariakyrkan för att njuta av att sommaren fortfarande inte lämnat oss trots att vädergubbarna sagt att det skulle bli en "fin HÖSTDAG"(?!)
Solen lämnade inte oss på hela dagen och många timmar senare väntade Anna på sin buss och jag på min teater nere vid Dunkers kulturhus.
Nästa dag - torsdag - och fikat var ett faktum. På waynes coffee. Med morotskaka. För ovanlighetens skull. Det blev en hel del bilder på Anna och väldigt få på mig eftersom jag har kommit på att jag inte gör mig bra på bild.
Fortsättning följer...
Nu har det också blivit så att jag inte haft tillgång till internet på ett antal dagar. Omständigheterna får förbli ett mysterium för er som inte känner mig. Men låt mig säga så här; att i tisdags så fick jag packa väskorna och sova hos anna en natt, och två nätter till i Emelies hus. Nu har jag varit hemma någon två nätter eller så men ändå inte haft tid till att blogga. Så nu bloggar jag!
Å i tisdags så hade jag förresten min första teater-lektion. Kollar tillbaka på ett inlägg här på bloggen då jag fick ett infall av att jag ville börja teater. Att man kan uppnå grejer, och bara bestämma sig för att göra en grej så snabbt, är ganska häftigt och läskigt på samma gång. Det funkar ju att bli bra på nya grejer och att ändra på saker och ting till sin fördel. Viktigt att komma ihåg. Just det där med att hitta sin grej och följa sin dröm, se möjligheter istället för begränsningar, det är ju faktiskt bloggens tema också. Jag ville förändra mitt liv när jag började blogga. CARPE DIEM! :) http://dreamsbegin.blogg.se/2010/march/utkast-mars-3-2010.html#comment
Pure Perfection (shit det låter som en parfym eller smink!)
Koppi och Annas axel.
Hoppsan! I onsdags så försvann en lektion mystiskt och jag och Anna tog oss in till stan i perfekt tidpunkt till lunch, som vi åt på Ebbas Fik med skolans underbara matkort.
Staden började vakna och en man hade fullt upp med att spruta bort grönt klotter från en vägg. Han var så cool med sin anti-klotter-truck.
Vi hade lite tid på oss innan skolan började klockan tolv så vi satte oss vid Mariakyrkan för att njuta av att sommaren fortfarande inte lämnat oss trots att vädergubbarna sagt att det skulle bli en "fin HÖSTDAG"(?!)
Solen lämnade inte oss på hela dagen och många timmar senare väntade Anna på sin buss och jag på min teater nere vid Dunkers kulturhus.
Nästa dag - torsdag - och fikat var ett faktum. På waynes coffee. Med morotskaka. För ovanlighetens skull. Det blev en hel del bilder på Anna och väldigt få på mig eftersom jag har kommit på att jag inte gör mig bra på bild.
Fortsättning följer...
