Nytt år
Gott nytt år era gamla getter! Idag ska jag bara sitta hemma och ta det lugnt, eller, nej. Men jag ska ta det lugnt på festen! Eller. Nej. För det är ju som man bruka säga om Las Vegas - det som händer på nyår, stannar på nyår.
Ta't lugnt! Eller nej.
Ta't lugnt! Eller nej.
Jag fick fyra jular. Nu känns ingenting och allting perfekt.
Precis när man tror att julen är över för att inte återvända förrän nästa år, vilket känns så himla tråkigt så att man nästan blir arg, precis då får man smått överraskad en liten extra jul.
Efter att ha delat ut reklam i tre kalla timmar hämtade Jerry upp en sliten jag och syster för att åka iväg till Malmö där Susanne bor. Hon delar den sötaste radhuslägenheten beläget några meter från havet med sina två döttrar. På bilden, Jerry.
Jerrys flickvän Won följde med. Efter maten bänkade alla sig kring sofforna då pappa gjorde ett spel av att välja nya glasögonbågar. Glasögonen hade han numrerat och alla fick vars en lapp där man skulle skriva, anonymt om man ville, vilken båge som var snyggast och näst snyggast. Båda mina nummer vann.
Matilda och Emilia. Håll utkik efter Emilia i filmen "Svinalängorna" som går på bio just nu! Hon har en liten roll och en replik där hon säger "Hon sa att hon inte ville" eller något sånt. Stolt!
Innan fikat smög jag, Matilda, Emilia och Julia in på Matilda och Emilias sovrum för att prata hemligheter.
Senare under kvällen gick vi fyra på bio och såg Narnia 3 i 3D. Ännu en gång gav 3Dn mig djävulsk huvudvärk.
Virveln tillhör marsvinet Sushi. Matildas bebis.
Pappa hade gett alla långkalsonger och svarta tröjor i julklapp så när det var dags att sova så såg vi ut såhär.
Morgonen startades med att fåglarna fick mat.
Under tågresan på väg hemåt lyssnade jag på Mumford and Sons och läste litegrand i Kärlekens Historia av Nicole Krauss. Nog världens finaste bok.
Förresten mår jag väldigt bra nu, men samtidigt inte. Har en klump i magen. Den försvinner inte.
Efter att ha delat ut reklam i tre kalla timmar hämtade Jerry upp en sliten jag och syster för att åka iväg till Malmö där Susanne bor. Hon delar den sötaste radhuslägenheten beläget några meter från havet med sina två döttrar. På bilden, Jerry.
Jerrys flickvän Won följde med. Efter maten bänkade alla sig kring sofforna då pappa gjorde ett spel av att välja nya glasögonbågar. Glasögonen hade han numrerat och alla fick vars en lapp där man skulle skriva, anonymt om man ville, vilken båge som var snyggast och näst snyggast. Båda mina nummer vann.
Matilda och Emilia. Håll utkik efter Emilia i filmen "Svinalängorna" som går på bio just nu! Hon har en liten roll och en replik där hon säger "Hon sa att hon inte ville" eller något sånt. Stolt!
Innan fikat smög jag, Matilda, Emilia och Julia in på Matilda och Emilias sovrum för att prata hemligheter.
Senare under kvällen gick vi fyra på bio och såg Narnia 3 i 3D. Ännu en gång gav 3Dn mig djävulsk huvudvärk.
Virveln tillhör marsvinet Sushi. Matildas bebis.
Pappa hade gett alla långkalsonger och svarta tröjor i julklapp så när det var dags att sova så såg vi ut såhär.
Morgonen startades med att fåglarna fick mat.
Under tågresan på väg hemåt lyssnade jag på Mumford and Sons och läste litegrand i Kärlekens Historia av Nicole Krauss. Nog världens finaste bok.
Förresten mår jag väldigt bra nu, men samtidigt inte. Har en klump i magen. Den försvinner inte.
Värme
I natt hade jag den mest underliga dröm jag haft på länge. Allting började rätt, men genom drömmens gång blev saker och ting alltför bisarra, alltför otäcka. Jag hatar när drömmar blir sådär. När det bara går utför. Fast en annan sak störde mig när jag vaknade, och det var att i min dröm hade jag kommit tillbaka till en stad jag själv skapat i fantasin. Låter helt flummigt men det är precis vad drömmar är: abstrakta. I alla fall så återvände jag till en stad från en tidigare dröm. En stad som inte existerar i verkligheten. Intressant.
Julafton blev en sen historia. Somnade nog inte förrän vid tre/fyra tiden. Inte för att det skiljer sig så jättemycket från när jag bara under vanliga lov/helgdagar stannar uppe av ingen anledning till halv tre och inte gör någonting annat än titta på bloggar eller på dåliga tv-serier.
Vaknade alltså sent. Allting blev framskjutet idag och åkte inte iväg till Josefine förräns vid fyrafem tiden. Så jag tillbringade världens mysigaste kväll med en av världens finaste vänner.
Josefine hade hembakta kanelbullar hemma hos sig.
Försökte så gott jag kunde med att fixa så att lampljuset skulle bli smickrande. Ser dock på denna bild av mig att jag misslyckades.
Vackra Josefine.
Vi började baka kladdkakemuffins.
Men vi orkade inte hälla smeten i massor av muffinsformar så vi hällde det i en stor form istället. Hade den för kort tid i ugnen eftersom vi kollade på tiderna till MUFFINSEN. Kladdkakan blev en röra, men en god röra.
Julafton blev en sen historia. Somnade nog inte förrän vid tre/fyra tiden. Inte för att det skiljer sig så jättemycket från när jag bara under vanliga lov/helgdagar stannar uppe av ingen anledning till halv tre och inte gör någonting annat än titta på bloggar eller på dåliga tv-serier.
Vaknade alltså sent. Allting blev framskjutet idag och åkte inte iväg till Josefine förräns vid fyrafem tiden. Så jag tillbringade världens mysigaste kväll med en av världens finaste vänner.
Josefine hade hembakta kanelbullar hemma hos sig.
Försökte så gott jag kunde med att fixa så att lampljuset skulle bli smickrande. Ser dock på denna bild av mig att jag misslyckades.
Vackra Josefine.
Vi började baka kladdkakemuffins.
Men vi orkade inte hälla smeten i massor av muffinsformar så vi hällde det i en stor form istället. Hade den för kort tid i ugnen eftersom vi kollade på tiderna till MUFFINSEN. Kladdkakan blev en röra, men en god röra.
Julafton 2010
Norah Jones – ...Featuring <-- lyssnar på det här medans solen skiner in genom fönstret. Vill inte tänka på att den redan börjat mörkna. Trots att jag hade få förväntningar på gårdagen, julafton, också känt som årets mest överskattade dag, så visade sig den faktiskt bli ganska bra. Mysig. Ingenting överdrivet. Inga euforiska känslor eller obeskrivbar lycka. Bara mysig. Dessutom fick jag det bästa av tre världar kan man väl säga, då jag tillbringade julen på tre olika ställen. Fick smaka på både Irish Coffee och snaps för första gången (irish coffee smakar förresten precis som man tror - som spetsad latte. Snaps smakar diskmedel.) Kollade på en dokumentär rörande en familj ankor i Japan på tvåan ("Se så glad Shina blir när han sträcker ut sina vingar och flyger över vattnet!") eftersom det tydligen fängslade både Emelies pappa och morfar. Sen kan man säga vad man vill om julen, den handlar om gemenskap. För det var gemenskap som kändes starkast under den här julen, precis som under alla andra jular.
Min present till Emelie fint inslagen på Fröken Ethel, favoritbutik i Helsingborg för tillfället.
Först firade jag jul hemma med min bror Jonas, min syster Julia och min mamma. Vi åt ojulig lax som smakade gudomligt och såg på Kalle Anka med vit glögg.
Silkesbandet blev Emelies pannband. Underbart fint att tillbringa två timmar hemma hos Emelies mormor med Emelies familj som vanligt! :) trevlig tradition
Senare under kvällen åkte jag hem till mammas pojkvän Jan. Där fick jag mitt underbara nya fasta objektiv! Blev utom mig av glädje! De kommnde bilderna tog jag med det och jag måste säga att objektivet övergick mina förväntningar, dock inte vant mig vid att det inte går att zooma. Drar hela tiden i fokusen av misstag, om det fortsätter så här kommer jag ha sönder det under en snar framtid...
Här är Jonas!
Min present till Emelie fint inslagen på Fröken Ethel, favoritbutik i Helsingborg för tillfället.
Först firade jag jul hemma med min bror Jonas, min syster Julia och min mamma. Vi åt ojulig lax som smakade gudomligt och såg på Kalle Anka med vit glögg.
Silkesbandet blev Emelies pannband. Underbart fint att tillbringa två timmar hemma hos Emelies mormor med Emelies familj som vanligt! :) trevlig tradition
Senare under kvällen åkte jag hem till mammas pojkvän Jan. Där fick jag mitt underbara nya fasta objektiv! Blev utom mig av glädje! De kommnde bilderna tog jag med det och jag måste säga att objektivet övergick mina förväntningar, dock inte vant mig vid att det inte går att zooma. Drar hela tiden i fokusen av misstag, om det fortsätter så här kommer jag ha sönder det under en snar framtid...
Här är Jonas!
Ibland är det skönt att bara vara barn
Den 22 december 2009 så träffade jag Emelie. Vädret var som det är nu ungefär - kallt, vitt och blött. Tror vi satt framför datorn när ett plötsligt ryck tvingade ut oss i snön där vi gjorde snöänglar och sprang runt som om vi var fem år igen och inte hade några bekymmer. Om vi hade några bekymmer just då så var de glömda för stunden. Vi kastade oss ner på den snötäckta gräsmattan och slängde snö över våra huvuden, drog av oss vantarna och struntade i att det var många minusgrader. Ingenting kändes så jobbigt att det inte kunde vänta tills imorgon, ingenting så svårt att det inte kunde ignoreras. Så här hade vi lekt fem år tidigare, så varför skulle vi inte göra det nu? Varför skulle vi uppföra oss som sextonåringar på heltid? Mörkret låg tungt över gården, men det kändes lätt att leva. Emelie - tack för att du finns och tack för att du är min syster, trots att vi faktiskt inte är släkt.
Det första Emelie gjorde när hon kommit in i mitt rum var att snappa åt sig gitarren och börja plinga lite på måfå.
Vi gjorde en snögubbe och kallade honom - Snögubbe. RIP Snögubbe som vi hittade sönderkrossad på gräsmattan dagen därpå.
Jag gjorde kaninöron på Snögubbe.
Emelie med Snögubbe.
Svullna, blånande händer.
Julavslutning, hemligheter och gåvor
I tisdags bänkade vi oss i kyrkan för att ta farväl av en lärare och ett tvåtusentio tillsammans. 
Mariakyrkan är inträngt mitt på ett litet torg i centrum av Helsingborg, och det är först när man stiger som man faktiskt inser hur stor den är.
Efteråt satt jag och Anna länge på café Birger inne på biblioteket och åt sallad och pratade om hemliga projekt.
Här är jag i parken.
Roadhouze Records är ett riktigt häftigt ställe som säljer begagnade filmer, skivor och LP-skivor beläget på samma gata som vår skola. Där har de lyckats behålla den gamla charmen med att köpa skivor, den som försvunnit när all musik inhandlas (eller nedladdas gratis) från nätet. Dock säljer de inte presentkort vilket suger.
På kvällen begav Alexandra, Josefine och jag oss hem till Annas vardagsrum för att byta julgåvor. Det var ybermysigt och julstämningen var hög.
Alexandra och Josefine. Alla blev så glada över sina gåvor.
Alexandra blev väldigt glad.
Anna också och visst kan man skymta ett litet lyckligt leende? :)
Jag somnade under Polarexpressen och blev omedvetet fotad. Anna har verkligen förbättrats på kamerafronten men den här gången gick det bara inte med inställningar. Men man ser att jag sover och det är huvudsaken.
Mariakyrkan är inträngt mitt på ett litet torg i centrum av Helsingborg, och det är först när man stiger som man faktiskt inser hur stor den är.
Efteråt satt jag och Anna länge på café Birger inne på biblioteket och åt sallad och pratade om hemliga projekt.
Här är jag i parken.
Roadhouze Records är ett riktigt häftigt ställe som säljer begagnade filmer, skivor och LP-skivor beläget på samma gata som vår skola. Där har de lyckats behålla den gamla charmen med att köpa skivor, den som försvunnit när all musik inhandlas (eller nedladdas gratis) från nätet. Dock säljer de inte presentkort vilket suger.
På kvällen begav Alexandra, Josefine och jag oss hem till Annas vardagsrum för att byta julgåvor. Det var ybermysigt och julstämningen var hög.
Alexandra och Josefine. Alla blev så glada över sina gåvor.
Alexandra blev väldigt glad.
Anna också och visst kan man skymta ett litet lyckligt leende? :)
Jag somnade under Polarexpressen och blev omedvetet fotad. Anna har verkligen förbättrats på kamerafronten men den här gången gick det bara inte med inställningar. Men man ser att jag sover och det är huvudsaken.
Ni är sådana man alltid vill kalla bästa vänner
Jag vill bara säga att jag är så glad över mina underbara underbara vänner! Ibland glömmer man sånt lite snabbt, viktigt att skriva ner och MINNAS.
I fredags var jag nere på botten. Men ni hjälpte mig upp igen. Allting var fel i fredag kvälls. Så många saker spelade in, men mest av allt berodde mitt plötsliga sorgsna humör på att man bara ibland känner så. Helt plötsligt. När man helt från ingenstans kommer på att allt kanske inte alls är så bra, och inte orkar anstränga sig eller ens låtsas. Jag kan inte låtsas inför er. Så jag skriver det här, och struntar i om det är för privat. Världen behöver nämligen veta att det finns människor som er. De som faktiskt ställer upp och inte struntar i en bara för att man är tråkig.
När jag såg mig själv i spegeln såg jag ful. Men då ställde sig Josefine sig bredvid mig och sa bestämt: "Säg ingenting. Försök se det jag ser. Nej, säg inte emot. Bara kolla. Se hur vacker du är." Hon började räkna upp alla mina drag som jag tidigare sett som fula och motbevisade allt jag tyckte. Flera gånger försökte jag säga emot henne, att jag inte alls är vacker, men hon avbröt mig med orden: "Säg inte emot. Se det jag ser. Bara försök, okej?" Då såg jag inte det. Men när jag vaknade morgonen därefter, utan smink, sömnig och med håret uppsatt i samma tofs som jag haft den föregående dagen så såg jag det faktiskt. Att jag var, är, vacker. Och det tack vare underbara vänner.
När Anna märkte att jag var deppig drog hon in mig i sitt rum och lämnade de andra i vardagsrummet med godiset och tv:n. "Så", sa hon och tittade på mig med en beslutsam blick, så typisk Anna. "Tror du behöver skrika i en kudde." Tittade tillbaka på henne. "Va?" sa jag frågande med skrattet i halsgropen. Hon suckade. "Ja, du vet... Ibland måste jag bara skrika i en kudde och liksom få ut allt. Du behöver göra det nu. Så skrik. Nej, men seriöst, jag lämnar verkligen inte rummet förrän du skrikit i en kudde." Efter ytterligare inget svar från mig tog hon en kudde, tryckte den hårt mot sitt ansikte, och gav ifrån sig ett skrik som fick det att värka i öronen på mig och bad sedan mig att göra likdant. "Nej, Anna. Jag tror nog att jag mer är på humör för att slå på en kudde", klargjorde jag efter ett tag då jag fortfarande inte skrikit i en kudde. "Okej, då. Det går jag med på." Hon tog upp en kudde. "Slå den nu! Förväntar mig att det faller på golvet." Jag slog på kudden, den föll ner på golvet, jag föll ner på golvet, vi skrattade så att det gjorde ont. Då kom Alexandra och Josefine in i rummet och undrade vad vi höll på med. De tyckte "skrika-i-en-kudde"-idén var superb så alla skrek i en kudde, alla förutom jag. Sen gjorde mina vänner som projekt att fixa mig hollywood-stjärna-fin och satte upp mitt hår och sminkade mig. De satte på festlig musik och började dansa som om Annas lilla rum var ett fulländat dansgolv. Jag kände inte för att dansa, utan satte mig i Annas stora säng istället, snart satt alla bredvid mig och facebookade. Vi lämnade inte rummet förrän jag hade skrikit i en kudde.
I fredags var det inte mycket till skola så vi frukostade på Espresso House istället, inhandlade lite klappar och åkte sedan hem till Anna för att ha julmys! Här är fina ALEXANDRA
Det blev ROCKY ROAD choklad och det smakade gudomligt sött!
Under nästan hela helgen har jag och Anna bara sovit mycket, kollat på många filmer, ätit massor, varit inne på facebook länge och skrattat livet många år längre. Här är skönheten på väg till bussen i morse!
Här är jag. Det enda fotot på mig.
Kom till skolan fem över tio, satte upp tre stolar, gick igen. Här sitter Nathalie och Hanna och myser i en av klassrummets soffor! Tack för att jag får låna din Nikon-laddare Hanna! :D
Vem får reda på historiebetyget först? Spänningen stiger.
Vi åt på Ebbas fik. Där är fint men man får inte fota egentligen! Men sen när stoppar SKYLTAR mig???
För exakt ett år sedan (plus en dag)
... så åkte jag, Josefine, Anna och Jenny till Köpenhamn samtidigt som några andra människor från skolan. Meningen var att alla skulle ha följt med, men eftersom utflykten inte var obligatorisk blev det såklart inte så. De flesta resonerade: "Hellre hem och sova och spara pengar." Men vi fyra åkte i vilket fall.
Köpenhamn var så kallt, blött och juligt (så är det nog idag också). Gick med ena armen krokad kring Josefines mestadels av tiden och vi pratade på engelska om onödiga saker, men mycket om husfasader och bio. Mer om några samtal den dagen minns jag inte.
Vi var glada fastän det var kallt, eftersom det var lov. Snart jul. Då blir saker automatiskt lite bättre. Och med vänner som mina tycktes kylan bli lite mildare kring en. Hanterbar.
Idag är Josefine, Alexandra och Anna-Sofia där utan mig. Det gör mig smått ledsen, men vad kan man göra när plånboken gapar tom? Fast de missade något. För uppe på skolan luktade det popcorn redan ute i trapphuset och där fanns chips, polkagrisar och julmust och film spelades i nästan varje sal. Faktiskt den bästa skoldagen på länge. Att sitta på en kudde på golvet och titta på "Thelma och Louise" istället för att ha eftermiddagslektioner är ganska bra.
Måste bara kommentera frånvaron av min kamera - min laddare än sönder. Jag hatar det. Innerligt. Vad fan är det med tekniska prylar som går sönder så fort jag kommer i närheten av dem?!
'Anna-Sofia på båten över till Helsingör.
När det blivit mörkt hittade vi ett supergulligt café där man fick en meny och sen beställa kaffet från en servitris. Fint ska det va.
Där åt vi också världens godaste brownie med någon turskisk yoghurt eller creme fraishe-blandning till.
Barack var också i Köpenhamn för klimatmötet. Fast vi hann inte träffa honom.
Vi fick vänta en timme på båten. Då hann vi sova lite.
På båten hem fortsatte vi att sova. Fin dag.
you have everything you need, if you just believe (??????)
Så fort ni kommer hem sätter jag i lurarna i öronen och höjer musiken. Försöker fokusera men efter någon minut inser jag att jag lyssnar på någon lugn electro-låt vars uråldriga datorinstrument vittnar om att den är minst tjugo år gammal. I ren och skär desperation klickar jag på den första låten högst upp på den första listan jag ser - "Believe" av Josh Groban. "...and give your dreams the wings to fly." Tack för uppmaningen, Josh, dock har jag inte orken till att vara allt för positiv just nu. Anstränger mig för byta ut olustkänslorna mot julkänslor men redan efter några sekunder ger jag upp, klickar på "stop"-knappen. När jag inte längre hör er börjar jag andas lugnt igen, men önskar mig bort härifrån lika innerligt som jag gjort så många, många gånger förut.
"Destinations are where we begin again."
Så fort vi inser att vi är fria kommer inse hur oändligt många möjligheter vi har. Men hur ska man kunna se sig själv som fri när ens mål ligger så långt utom räckhåll?
Slutsats
Kom nyss fram till att de värsta sakerna jag upplevt är just det som format mig, och därför skulle jag inte valt bort något. Inte ens det värsta.
Undrar hur länge det varit där utan att jag märkt det...
Det är egentligen inte särskilt synd om mig
Jag kan tycka så hemskt synd om mig ibland. Som när jag går hem från bussen och fryser, när min mamma skriker och klagar på mig eftersom jag varit för lat för att diska, när jag inte klarar av ett prov jag lagt alldeles för lite tid till att öva på. Jag tycker synd om mig själv när skånetrafiken krånglar, när jag har ont i magen, när jag bränner tungan på teet, när skolan tar bort vår enda sovmorgon.
I timtal kan jag sitta på ett fik, äta kakor och klaga på alla dessa smågrejer som förstör mitt fucking liv. Och varför har jag ingen pojkvän? Varför har jag inga normala föräldrar? Varför har jag inga pengar? Varför hatar min syster mig? Vart fan är mina pengar egentligen och vad fan är problemet med mina föräldrar?!
Det är så jävla synd om mig. Ville bara påpeka det.
Falkenberg.
En relativt tidig lördag morgon satt jag på tåget på väg till Falkenberg. Tänkte så otroligt mycket samtidigt som det jag önskade mest av allt var att slippa tänka alls. Vinterlandskap efter vinterlandskap rusade förbi fönstret. Vyn över Båstad såg overkligt vykort-aktig ut. Jag tog en tugga av min bagel från Espresso House.
Ibland känns det som om tiden stannar. När den gör det måste man fånga det ögonblicket och spara det någonstans i bakhuvudet.
Det här var vår balkongsutsikt.
På kvällen var det ett dansband med en sångerska som hade ett förfärligt engelskt uttal. Pappa och Susanne vågade dansa två danser.
Älskar hotell-frukost. Proppade i mig äggröra, drack te och läste Bon.
Julia och Julia hade fullt upp med att rita någons ex...
...jag hade fullt upp med att sova.
När jag anlände till HBG samma söndagskväll så var julmarknaden precis avslutad. Trapporna upp till kärnan var föremålet för mångas blickar.
Jag skulle simmat på måndagen men det blev inte så. Hade ingen aning om vad jag skulle göra så jag satte mig på Dunkers café och läste "Kärlekens Historia" i flera timmar.
