Dreams Begin

Jag hatar tulpaner. De är som outvecklade rosor ungefär och påminner om mellanmjölk, pensionärsträffar, skrikandes, spyende småbarn, hundra identiska villor uppradade bredvid varandra varav inte en enda gräsmatta har så mycket som antydan till en förtorkad, gul fläck och om tjocka män med svettringar under armarna som köper en bukett TULPANER på första bästa Statoil på väg hem från jobbet till sin fru, som han bråkat med angående en påstådd otrohetsaffär som självklart ägt rum. Jag kan inte komma på en enda sak som är mer oromatiskt än tulpaner. En bukett tulpaner. Jaha. Där hänger de lealösa och halvdöda pressade mot varandra på ett sätt som får dem att gnissla var gång man rör vid dem. En bukett tulpaner. Nej fy helvete. Om någon fått för sig att ge mig en bukett tulpaner skulle jag tagit det som en ren och skär förolämpning, eftersom det visat att personen i fråga som gett mig buketten inte känner mig ett endaste litet dugg. Mina tankar, mina drömmar, hela jag, är den kompletta motsatsen till en bukett tulpaner. Om jag någonsin velat ha blommor skulle det fått vara vallmo. Det på grund av 5 orsaker:

1. Min farmor älskar vallmo. När jag var liten brukade vi sitta i hennes ateljé och måla. Hon målade vallmo och på väggarna lite här och var i huset hängde det akvarellmålningar föreställande vallmo.

2. Vallmo växer på de underligaste ställen. Ibland kan man hitta dem vid en tågstation där de på något finurligt sätt lyckats tränga sig upp mellan asfalten.

3. Vallmo benämns som Poppy på engelska vilket jag anser ha hög rolighetsfaktor.

4. Vallmo är inte särskilt vanligt i blombutiker. Faktiskt så har jag ingen koll på om de säljer vallmo över huvud taget. I vilket fall så gör det inget, självplockning är mycket mer speciellt.

5. Kornvallmon har dyrkats för dess opium och symboliserar därför sömnen och döden. I minoisk kultur fanns där en vallmo-gudinna. Inte för att varken knark, döden eller minoisk kultur tilltalar mig sådär oerhört, men någonsin hört talas om tulpaner som sägs betyda evig sömn? Nej, just det. Vad har tulpaner egentligen, frånsett från att en enda liten, sketen tulpanlök kostade skjortan av vanligt folk när den kom till Europa under 1500-talet vilket orsakade komplett tulpanmani (som sedan när tulpanmanin lagt sig bidrog till att förfärligt många människor förlorade hela sin förmögenhet och lämnades med ja, exakt, en tulpanlök.)

Jag lekte inte mycket med andra barn när jag var yngre, tyckte kull och kurragömma var löjligt, istället skrev jag berättelser. Eftersom pappa tyckte det var av högsta möjliga vikt att jag skulle kunna räkna matte, läsa och skriva innan förskolan och på så sätt alltid vara bäst i klassen, redan från start. Otaliga kvällar satt jag och pappa i pappa och mammas säng lutade över siffror och bokstäver som liknades vid en oändlig röra av bläck. I skenet från en dammig glödlampa sittandes i en obäddad säng läste jag mina första ord. Min pappa lyckades inte med att så kornet till ett framtida mattegeni, men han öppnade mina ögon för det skrivna ordets enorma betydelse.

Ett tag fungerade böckerna som en flykt från verkligheten, vilken var för obehaglig för att möta. Avslutet på varje bok tryckte som en förhårdnad i hjärtat. Min egna historia ville jag inte veta av och jag önskade mest av allt i världen att jag skulle vakna en morgon och finna en uggla på fönsterkarmen med ett brev från Hogwarts fastknipsat i näbben. Och känslan av att inte räcka till, inte vara på rätt plats, inte passa in, eller som jag alltid beskrev den känslan av att pressas in mot en vägg i en mörk återvändsgränd flåsade mig i nacken så fort jag närmade mig en boks slutgiltiga sida. Det gick värre för mig med matten, vänner lämnade mig, föräldrar svek, jag blev ensam. Gick runt min skolas gula byggnader om och om igen, letade med blicken efter någon, men alla tittade bort. Finns det inte mer? Men jag visste att det fanns mer. I böcker fanns där alltid mer, bortom en magisk dörr, bortom oceaner eller om inget annat bara någonstans längre framåt i tiden. Om jag var osäker på hur en berättelse skulle utvecklas bläddrade jag fram några sidor och förvånades inte över att historien fortgick, även efter hemska händelser. Min enda oro var möjligtvis att min egen historia var en sådan där huvudpersonen levde olycklig i alla sina dagar, tills denne dog. Men jag antog inte det. Böckerna jag läste genomsyrades av modiga hjältar och lyckliga slut.

Så jag stod ut. På ett sådant sätt mycket unga personer ofta gör. Utan en strid, iförd en mantel av ignorerande tystnad. Kollegieblock fyllda med berättelser om en värld större än denna och lösryckta anteckningar om framtida händelser ur mitt liv. Med den obligatoriska väskan över axeln där jag förvarade block och penna äntrade jag världen och växte upp med ett sinne som beskrev verkligheten med poesi, som ändrade ordföljden på folks meningar automatiskt och fantiserade ihop potentiella skeenden innan de hände. Det blev jag, på något konstigt sätt, och när jag behövde ändra mig så desperat, bryta mitt skal och leva fritt, blev det jaget en börda tyngre än all oro och sorg jag någonsin tidigare upplevt. Till slut lyckades jag dock. Och svaret blev i slutändan så enkelt som att jag växte upp. Allt jag behövde göra, var att växa upp och våga prova allt det där jag avundades andra för att de gjorde. Jag har blivit någon annan nu från den jag var i grundskolan och mellanstadiet, men ibland besöks jag av en välbekant känsla jag haft allt för närgången kontakt med. Då inser jag följande: I grund och botten kommer jag alltid vara hon som har väskan över axeln och som undrar över sin historias betydelse, dess slutgilitga mening.

Den 22 december 2009 så träffade jag Emelie. Vädret var som det är nu ungefär - kallt, vitt och blött. Tror vi satt framför datorn när ett plötsligt ryck tvingade ut oss i snön där vi gjorde snöänglar och sprang runt som om vi var fem år igen och inte hade några bekymmer. Om vi hade några bekymmer just då så var de glömda för stunden. Vi kastade oss ner på den snötäckta gräsmattan och slängde snö över våra huvuden, drog av oss vantarna och struntade i att det var många minusgrader.  Ingenting kändes så jobbigt att det inte kunde vänta tills imorgon, ingenting så svårt att det inte kunde ignoreras. Så här hade vi lekt fem år tidigare, så varför skulle vi inte göra det nu? Varför skulle vi uppföra oss som sextonåringar på heltid? Mörkret låg tungt över gården, men det kändes lätt att leva. Emelie - tack för att du finns och tack för att du är min syster, trots att vi faktiskt inte är släkt.
Det första Emelie gjorde när hon kommit in i mitt rum var att snappa åt sig gitarren och börja plinga lite på måfå.

Vi gjorde en snögubbe och kallade honom - Snögubbe. RIP Snögubbe som vi hittade sönderkrossad på gräsmattan dagen därpå.

Jag gjorde kaninöron på Snögubbe.

Emelie med Snögubbe.

Svullna, blånande händer.