Ibland är det skönt att bara vara barn
Den 22 december 2009 så träffade jag Emelie. Vädret var som det är nu ungefär - kallt, vitt och blött. Tror vi satt framför datorn när ett plötsligt ryck tvingade ut oss i snön där vi gjorde snöänglar och sprang runt som om vi var fem år igen och inte hade några bekymmer. Om vi hade några bekymmer just då så var de glömda för stunden. Vi kastade oss ner på den snötäckta gräsmattan och slängde snö över våra huvuden, drog av oss vantarna och struntade i att det var många minusgrader. Ingenting kändes så jobbigt att det inte kunde vänta tills imorgon, ingenting så svårt att det inte kunde ignoreras. Så här hade vi lekt fem år tidigare, så varför skulle vi inte göra det nu? Varför skulle vi uppföra oss som sextonåringar på heltid? Mörkret låg tungt över gården, men det kändes lätt att leva. Emelie - tack för att du finns och tack för att du är min syster, trots att vi faktiskt inte är släkt.
Det första Emelie gjorde när hon kommit in i mitt rum var att snappa åt sig gitarren och börja plinga lite på måfå.
Vi gjorde en snögubbe och kallade honom - Snögubbe. RIP Snögubbe som vi hittade sönderkrossad på gräsmattan dagen därpå.
Jag gjorde kaninöron på Snögubbe.
Emelie med Snögubbe.
Svullna, blånande händer.
Hahaha awww, denna dagen kommer jag mycket väl ihåg. :D saknar denna tiden <3 <3
