Dreams Begin

Jag lekte inte mycket med andra barn när jag var yngre, tyckte kull och kurragömma var löjligt, istället skrev jag berättelser. Eftersom pappa tyckte det var av högsta möjliga vikt att jag skulle kunna räkna matte, läsa och skriva innan förskolan och på så sätt alltid vara bäst i klassen, redan från start. Otaliga kvällar satt jag och pappa i pappa och mammas säng lutade över siffror och bokstäver som liknades vid en oändlig röra av bläck. I skenet från en dammig glödlampa sittandes i en obäddad säng läste jag mina första ord. Min pappa lyckades inte med att så kornet till ett framtida mattegeni, men han öppnade mina ögon för det skrivna ordets enorma betydelse.

Ett tag fungerade böckerna som en flykt från verkligheten, vilken var för obehaglig för att möta. Avslutet på varje bok tryckte som en förhårdnad i hjärtat. Min egna historia ville jag inte veta av och jag önskade mest av allt i världen att jag skulle vakna en morgon och finna en uggla på fönsterkarmen med ett brev från Hogwarts fastknipsat i näbben. Och känslan av att inte räcka till, inte vara på rätt plats, inte passa in, eller som jag alltid beskrev den känslan av att pressas in mot en vägg i en mörk återvändsgränd flåsade mig i nacken så fort jag närmade mig en boks slutgiltiga sida. Det gick värre för mig med matten, vänner lämnade mig, föräldrar svek, jag blev ensam. Gick runt min skolas gula byggnader om och om igen, letade med blicken efter någon, men alla tittade bort. Finns det inte mer? Men jag visste att det fanns mer. I böcker fanns där alltid mer, bortom en magisk dörr, bortom oceaner eller om inget annat bara någonstans längre framåt i tiden. Om jag var osäker på hur en berättelse skulle utvecklas bläddrade jag fram några sidor och förvånades inte över att historien fortgick, även efter hemska händelser. Min enda oro var möjligtvis att min egen historia var en sådan där huvudpersonen levde olycklig i alla sina dagar, tills denne dog. Men jag antog inte det. Böckerna jag läste genomsyrades av modiga hjältar och lyckliga slut.

Så jag stod ut. På ett sådant sätt mycket unga personer ofta gör. Utan en strid, iförd en mantel av ignorerande tystnad. Kollegieblock fyllda med berättelser om en värld större än denna och lösryckta anteckningar om framtida händelser ur mitt liv. Med den obligatoriska väskan över axeln där jag förvarade block och penna äntrade jag världen och växte upp med ett sinne som beskrev verkligheten med poesi, som ändrade ordföljden på folks meningar automatiskt och fantiserade ihop potentiella skeenden innan de hände. Det blev jag, på något konstigt sätt, och när jag behövde ändra mig så desperat, bryta mitt skal och leva fritt, blev det jaget en börda tyngre än all oro och sorg jag någonsin tidigare upplevt. Till slut lyckades jag dock. Och svaret blev i slutändan så enkelt som att jag växte upp. Allt jag behövde göra, var att växa upp och våga prova allt det där jag avundades andra för att de gjorde. Jag har blivit någon annan nu från den jag var i grundskolan och mellanstadiet, men ibland besöks jag av en välbekant känsla jag haft allt för närgången kontakt med. Då inser jag följande: I grund och botten kommer jag alltid vara hon som har väskan över axeln och som undrar över sin historias betydelse, dess slutgilitga mening.