Dreams Begin

Jag vill bara säga att jag är så glad över mina underbara underbara vänner! Ibland glömmer man sånt lite snabbt, viktigt att skriva ner och MINNAS.

I fredags var jag nere på botten. Men ni hjälpte mig upp igen. Allting var fel i fredag kvälls. Så många saker spelade in, men mest av allt berodde mitt plötsliga sorgsna humör på att man bara ibland känner så. Helt plötsligt. När man helt från ingenstans kommer på att allt kanske inte alls är så bra, och inte orkar anstränga sig eller ens låtsas. Jag kan inte låtsas inför er. Så jag skriver det här, och struntar i om det är för privat. Världen behöver nämligen veta att det finns människor som er. De som faktiskt ställer upp och inte struntar i en bara för att man är tråkig.

När jag såg mig själv i spegeln såg jag ful. Men då ställde sig Josefine sig bredvid mig och sa bestämt: "Säg ingenting. Försök se det jag ser. Nej, säg inte emot. Bara kolla. Se hur vacker du är." Hon började räkna upp alla mina drag som jag tidigare sett som fula och motbevisade allt jag tyckte. Flera gånger försökte jag säga emot henne, att jag inte alls är vacker, men hon avbröt mig med orden: "Säg inte emot. Se det jag ser. Bara försök, okej?" Då såg jag inte det. Men när jag vaknade morgonen därefter, utan smink, sömnig och med håret uppsatt i samma tofs som jag haft den föregående dagen så såg jag det faktiskt. Att jag var, är, vacker. Och det tack vare underbara vänner.

När Anna märkte att jag var deppig drog hon in mig i sitt rum och lämnade de andra i vardagsrummet med godiset och tv:n. "Så", sa hon och tittade på mig med en beslutsam blick, så typisk Anna. "Tror du behöver skrika i en kudde." Tittade tillbaka på henne. "Va?" sa jag frågande med skrattet i halsgropen. Hon suckade. "Ja, du vet... Ibland måste jag bara skrika i en kudde och liksom få ut allt. Du behöver göra det nu. Så skrik. Nej, men seriöst, jag lämnar verkligen inte rummet förrän du skrikit i en kudde." Efter ytterligare inget svar från mig tog hon en kudde, tryckte den hårt mot sitt ansikte, och gav ifrån sig ett skrik som fick det att värka i öronen på mig och bad sedan mig att göra likdant. "Nej, Anna. Jag tror nog att jag mer är på humör för att slå på en kudde", klargjorde jag efter ett tag då jag fortfarande inte skrikit i en kudde. "Okej, då. Det går jag med på." Hon tog upp en kudde. "Slå den nu! Förväntar mig att det faller på golvet." Jag slog på kudden, den föll ner på golvet, jag föll ner på golvet, vi skrattade så att det gjorde ont. Då kom Alexandra och Josefine in i rummet och undrade vad vi höll på med. De tyckte "skrika-i-en-kudde"-idén var superb så alla skrek i en kudde, alla förutom jag. Sen gjorde mina vänner som projekt att fixa mig hollywood-stjärna-fin och satte upp mitt hår och sminkade mig. De satte på festlig musik och började dansa som om Annas lilla rum var ett fulländat dansgolv. Jag kände inte för att dansa, utan satte mig i Annas stora säng istället, snart satt alla bredvid mig och facebookade. Vi lämnade inte rummet förrän jag hade skrikit i en kudde.