Första gången en liten titt in i mitt hjärta - en liten bok, ett antal meningar
Ibland kan obegripliga känslor uppkomma. Som idag, alldeles nyss faktiskt, då jag gick till Knutpunkten efter att ha spelat piano. Kanske berodde det på gumman som med glädje spelade en välkänd melodi på sitt dragspel eller på solen som sken upp den disiga luften - men plötsligt trodde jag mig befinna mig i något som liknade Amelie Poulins värld - en väld där allting är möjligt - även här, även nu.
Samma underliga känsla föll över mig på Dunkers ca 15 minuter tidigare
När jag skulle gå ner i källaren där toaletterna ligger hörde jag en av receptionisterna säga: "Då var de dags. De är här."
Jag tyckte mig se ett litet nervöst leende på en annan receptionist, men antagligen måste det ha varit ett ironiskt leende eller så spelade ljuset och min luddiga hjärna mig ett spratt.
I vilket fall så satte min fantasi igång och jag började tänka ut olika alternativ - var det några speciella personer som kommit? Var de höga chefer - engelska socitetdamer - kändisar från Hollywood? Möjligheterna var oändliga - just idag.
När jag igen skulle upp efter ett toalettbesök och en titt i spegeln stannade jag plötsligt - tänk så hade personerna som kanske kommit en son? Tänk om jag skulle krocka in i min drömprins när jag precis gått förbi det översta trappsteget?
Om jag gjort det skulle jag ha varit beredd.
Men de som kommit visade sig vara en lastbil. En lastbil med grejer till den nya shoppen de håller på med, om jag får komma med en till vild gissning.
Inte för att jag förväntat mig något annat - men jag trodde på möjligheten. Så jag gick ifrån Dunkers och nu var jag där jag började. Gående i solen en konstig, underbar eftermiddag.
Samma underliga känsla föll över mig på Dunkers ca 15 minuter tidigare
När jag skulle gå ner i källaren där toaletterna ligger hörde jag en av receptionisterna säga: "Då var de dags. De är här."
Jag tyckte mig se ett litet nervöst leende på en annan receptionist, men antagligen måste det ha varit ett ironiskt leende eller så spelade ljuset och min luddiga hjärna mig ett spratt.
I vilket fall så satte min fantasi igång och jag började tänka ut olika alternativ - var det några speciella personer som kommit? Var de höga chefer - engelska socitetdamer - kändisar från Hollywood? Möjligheterna var oändliga - just idag.
När jag igen skulle upp efter ett toalettbesök och en titt i spegeln stannade jag plötsligt - tänk så hade personerna som kanske kommit en son? Tänk om jag skulle krocka in i min drömprins när jag precis gått förbi det översta trappsteget?
Om jag gjort det skulle jag ha varit beredd.
Men de som kommit visade sig vara en lastbil. En lastbil med grejer till den nya shoppen de håller på med, om jag får komma med en till vild gissning.
Inte för att jag förväntat mig något annat - men jag trodde på möjligheten. Så jag gick ifrån Dunkers och nu var jag där jag började. Gående i solen en konstig, underbar eftermiddag.
Kommentarer
Postat av: Sofia
Åh så fint skrivet!
Lät ju helt underbart, och att träffa sin drömprins den tanken har slagit mig flera gånger. Dock känns det lite tidigt att träffa honom nu. Tycker dock det som hon receptionisten sa var lite läskigt, lät som om aliens landat och att jordens undergång var kommen. Men självklart gillar jag mer din teori
Trackback
