Kom hem!
Den här veckan har varit så hemskt oinspirerande. Majoriteten av mina vänner är bortresta och jag var visst dum nog att tro att fem dagar skulle gå fort. Fem dagar har aldrig tidigare gått så långsamt.
Känner mig så hemskt ofullkomlig utan mina vänner - anar ett beroende. Jag som trodde att jag kunde stå stark på egna ben - nu inser jag att jag bara kan stå stark på egna ben bredvid någon jag älskar. Ensamhet är inte jobbig bara för att man är ensam. Jag har aldrig precis haft problem med att umgås med mig själv - när man är själv kan man teckna hur länge som helst, spela vilken musik man vill, läsa jättemånga böcker ... o s v. Men det är hemskt irriterande att veta att om man nu velat prata med någon i flera timmar så kan man inte det. För ibland är man glad, ibland är man ledsen, i vilket fall så vill man dela detta med sina vänner. Man vill - jag vill - ha någon som ser saker ur ett perspektiv utifrån. Måste ha någon annans åsikt för att på något sätt främja min egen, för att få bekräftelse på att det jag gör är rätt.
Har saknat dig vännen<3 Men är hemma nu! Finns alltid här för dig! <3
