Tankar kring radio, tv och musik
Saker som melodifestivalen, mtv, rix fm och the voice har under en längre tid inte intresserat mig alls. Intresserar mig fortfarande inte särskilt mycket. Kanske att jag igår såg på melodifestivalen, men bara för att Salem Al Fakir var med. Han lyckades bra dessutom! Vad glad jag blev!
Kanske att jag ibland på morgonen kan, ett pyttelitet tag innan jag beger mig iväg till skolan, med ett öra och ett öga medan resterande kroppsdelar fortfarande sover, lyssna och kolla på The Voice morgonprat från tv:n eller ha MTV på i bakgrunden. Men bara för att jag inte orkar ta mig upp ur soffan och sätta på min egna, älskade musik. Och ibland, när jag är riktigt trött, kan det vara en aning befriande att lyssna på någonting ytligt. Tidigt om morgonarna orkar jag inte försöka vara unik och speciell eller ens att tänka. Jag lyssnar aldrig på Rix Fm längre. Särskilt inte på Rix Morron zoo (eller vad det nu kallas). Om ni någonsin lyssnat på det där vidriga morgonprogrammet behöver jag nog inte förklara varför mer grundläggande.
Så - varför denna bitterhet? För jag är ju faktiskt bitter. Bitter för att jag inte vill att någon radiokanal ska bestämma vilken musik jag ska lyssna på. Var vecka sitter några få människor och väljer ut låtar som sen spelas om och om igen på radio och tv. Det kallar jag hjärntvätt. När det finns ett hav av musik och underbara, långt mer talangfulla artister än de som spelar på radio! Omg vi har ju knappt några vettiga radiokanaler som inte är censurerade - inte av staten - utan av pengar, pengar och makt.
Förutom att jag avskyr tanken på att inte välja vilken person jag ska vara, vilken musik jag ska gilla - så älskar jag det genuina. En kille eller tjej sittandes med en gitarr eller vid ett piano och sjunger och spelar någonting de själva skrivit - eller i alla fall en låt som de haft någon medverkan i och med skapandet av låten. Det är då som deras verkliga talang framkommer. Jag har inte emot att ta in lite andra intrument - men digitala popiga, skräniga trummor och annat ger mig bara huvudvärk. Melodifestivalen brukar ju vara värst med sånt. Ofta sjunger artisterna ju inte ens live utan har sin röst förinspelad så att de "ska kunna dansa". Så att de ska slippa sjunga på riktigt säger jag!
Texterna i musiken tycker jag också är väldigt, väldigt viktigt. 99% av all musik måste ju ändå handla om kärlek. Underbart. Men det är alltid likadant! Antingen är det en "göra-slut-sång", "vi-har-precis-blivit-tillsammans-och-jag älskar-dig-så-sång" eller en "jag-är-så-över-dig-sång". Planlöst. Utan djup. Ytligt. Jag tvivlar på att ens majoriteten av artisterna som sjunger om detta faktiskt har varit med om det de sjunger om i texten. Det är ju bara opersonligt. Vad hände dessutom med kärleken till vänner, familj och alla de där andra känslorna som faktiskt inte är så hemskt obetydliga som de kan verka? Vanliga händelser i livet, dock inte utan intryck i din själ. Känslan efter att man har nått sitt mål, jag menar verkligen lyckats med något - det är en av mina favoritkänslor. Varför skrivs det så sällan om det? Sitt husdjur? Många älskar sina husdjur! Varför inte?
Dessa stereotyper! Kan vi inte slänga stereotyper i soptunnan! Alla borde vara och borde leva. Vi är alla olika. Vi är alla individer, väldigt olika - väldigt lika. Hur kan man placera in folk i fack på grund av hudfärg och ursprung - ens enligt intressen? Alla som gillar hårdrock måste inte vara håriga pojkar och män med urtvättade gamla t-shirts. Alla som gillar mode måste inte vara ytliga och prata skit.
Så är det. Ville bara påpeka det.
Kanske att jag ibland på morgonen kan, ett pyttelitet tag innan jag beger mig iväg till skolan, med ett öra och ett öga medan resterande kroppsdelar fortfarande sover, lyssna och kolla på The Voice morgonprat från tv:n eller ha MTV på i bakgrunden. Men bara för att jag inte orkar ta mig upp ur soffan och sätta på min egna, älskade musik. Och ibland, när jag är riktigt trött, kan det vara en aning befriande att lyssna på någonting ytligt. Tidigt om morgonarna orkar jag inte försöka vara unik och speciell eller ens att tänka. Jag lyssnar aldrig på Rix Fm längre. Särskilt inte på Rix Morron zoo (eller vad det nu kallas). Om ni någonsin lyssnat på det där vidriga morgonprogrammet behöver jag nog inte förklara varför mer grundläggande.
Så - varför denna bitterhet? För jag är ju faktiskt bitter. Bitter för att jag inte vill att någon radiokanal ska bestämma vilken musik jag ska lyssna på. Var vecka sitter några få människor och väljer ut låtar som sen spelas om och om igen på radio och tv. Det kallar jag hjärntvätt. När det finns ett hav av musik och underbara, långt mer talangfulla artister än de som spelar på radio! Omg vi har ju knappt några vettiga radiokanaler som inte är censurerade - inte av staten - utan av pengar, pengar och makt.
Förutom att jag avskyr tanken på att inte välja vilken person jag ska vara, vilken musik jag ska gilla - så älskar jag det genuina. En kille eller tjej sittandes med en gitarr eller vid ett piano och sjunger och spelar någonting de själva skrivit - eller i alla fall en låt som de haft någon medverkan i och med skapandet av låten. Det är då som deras verkliga talang framkommer. Jag har inte emot att ta in lite andra intrument - men digitala popiga, skräniga trummor och annat ger mig bara huvudvärk. Melodifestivalen brukar ju vara värst med sånt. Ofta sjunger artisterna ju inte ens live utan har sin röst förinspelad så att de "ska kunna dansa". Så att de ska slippa sjunga på riktigt säger jag!
Texterna i musiken tycker jag också är väldigt, väldigt viktigt. 99% av all musik måste ju ändå handla om kärlek. Underbart. Men det är alltid likadant! Antingen är det en "göra-slut-sång", "vi-har-precis-blivit-tillsammans-och-jag älskar-dig-så-sång" eller en "jag-är-så-över-dig-sång". Planlöst. Utan djup. Ytligt. Jag tvivlar på att ens majoriteten av artisterna som sjunger om detta faktiskt har varit med om det de sjunger om i texten. Det är ju bara opersonligt. Vad hände dessutom med kärleken till vänner, familj och alla de där andra känslorna som faktiskt inte är så hemskt obetydliga som de kan verka? Vanliga händelser i livet, dock inte utan intryck i din själ. Känslan efter att man har nått sitt mål, jag menar verkligen lyckats med något - det är en av mina favoritkänslor. Varför skrivs det så sällan om det? Sitt husdjur? Många älskar sina husdjur! Varför inte?
Dessa stereotyper! Kan vi inte slänga stereotyper i soptunnan! Alla borde vara och borde leva. Vi är alla olika. Vi är alla individer, väldigt olika - väldigt lika. Hur kan man placera in folk i fack på grund av hudfärg och ursprung - ens enligt intressen? Alla som gillar hårdrock måste inte vara håriga pojkar och män med urtvättade gamla t-shirts. Alla som gillar mode måste inte vara ytliga och prata skit.
Så är det. Ville bara påpeka det.
Kommentarer
Postat av: Kattis
Oj, vad fin blogg du har!
Kika gärna in i min blogg och läs om hur jag gör för att tjäna pengar på att blogga (inlägg 124).
http://hurblirdet.blogg.se
Trackback
