Nu för tiden blir jag så plötsligt sentimental av vardagliga saker
Kortet är som en glimt av framtiden. Emelie i träsoffan tittar förläget upp i kamerans riktning och jag, den osynliga personen bakom. Runt hennes axlar har Ove, Emelies morfar, ledigt lagt sin ena arm och kramar om sin dotterdotter redo för kameran att blixtra till. Oves mungipor pekar buttert neråt. I förgrunden av bilden, där fokusen lagt sig, sitter Emelies pappa Roland. Blicken fäst i vänster kant på någonting kameran inte lyckats fånga.
Så här såg det ut. Och det är så här våra vänner och släktingar och döttrar och andra människor efter oss kommer minnas vår kväll en ovanligt varm lördag i februari. Precis så.
De som ingen sagt det till kommer aldrig veta att Ove egentligen inte alls var butter, han var bara mitt uppe i en mening då slutaren öppnades och stängdes med slutartid 25tedelar av en sekund sådär. De kommer aldrig veta att precis innan bilden togs så lättade jag mitt hjärta inför Emelie angående all press från en förälders håll och att vi då och där bedyrade vår vänskap ännu en gång. Och samma kväll fick jag tillåtelse att blanda mig en grogg och när jag skulle hälla upp vände Emelies mamma Jeanette sin koncentration till mig för att försäkra sig om att jag inte tog för mycket Absolut Vodka vilket ledde till att hon spillde ut sin egen dryck över hela bordet. Hon skrattade så där underbart och högt medans hennes kinder blev alldeles röda och så upprepade hon några gånger: ”Där kom du allt på mig!” Först ville inte Ove vara med på bild men han var ju trots allt dagens födelsedagsgris så till slut gav han med sig och Emelie, Ove och Roland satte sig ner för att återges i miljoner pixlar för människor att betrakta många år efteråt.
Nu tänker jag tillbaka på morfars otaliga fotoalbum. Alla hans bilder. Folk som ler, poserar glatt möjligtvis med ett glas höjt till fotografen. Så här ville de alltså bli ihågkomna. När jag bläddrar igenom alla sidor med bilder så anstränger jag mig för att minnas någonting jag aldrig upplevt, och det är alltid förgäves. Det här är bara fragment ur någon annans liv. Historier som inte är mina att berätta skildrade ur en sökares synvinkel. Aldrig någonsin kommer jag veta vad som utspelades före, under och efter att bilden togs. Fotografierna är bara kala spegelbilder som saknar innebörd. Och jag både hatar och älskar den simpla realiteten att människor aldrig kommer förstå. Det är mina hemligheter på ett sätt, och dem tar jag med mig ner i graven. Just så som min morfar gjorde när han slutade andas för exakt en vecka sedan, några timmar mindre.
Fast självklart kommer jag skriva också. Jag kommer alltid skriva. Beskriva. Sätta lite förståelse till vissa mysterier. Fast det gör mig väldigt ledsen, att hur mycket jag än anstränger mig med att resumera det som skett genom bild såväl som med hjälp av text, så kommer ingen av alla oräkneliga vackra, vardagliga och helt otroliga händelser återupplevas igen. Frusna ögonblick och stela leenden. Resten, tar jag med mig ner i graven.
