Pianot med en själ
Idag är det pianospelande. Sakta men säkert går det framåt. Jag kan inte hjälpa att längta efter ett likadant elektroniskt piano som de har på Dunkers, där jag spelar. Känslan blir en helt annan än när man spelar på mitt väldiga, antika, svarta piano här hemma. Mitt piano är nämligen så ostämt ett piano kan bli och varför vi aldrig bara tar och ringer till en stämmare som kommer hem och fixar det på nolltid är ett mysterium för mig. Något som gör att jag istället börjar föredra ett piano (som egentligen inte ens är ett riktigt piano i ordets sanna mening) med fejkat ljud, som förresten aldrig behöver stämmas, framför ett gammalt, hederligt piano med ett väldigt invecklat och inte så elektroniskt inre. Såna pianon har en själ. Men just nu är den själen lite ringrostig bara.
