Dreams Begin

Jag står vid en utpost. Lämnar Dreams Begin bakom mig - det var hela tiden bara en början. Jag kommer fortsätta förvara minnen genom fotografier, fortsätta beskriva känslor genom text. Framför mig ligger något nytt, det vet jag. Inte förrän bara några minuter sedan tog jag mitt beslut om att lämna Dreams Begin och flytta vidare. Inte bort. Bara byta plattform. Hoppas ni följer med mig dit.

Hejdå blogg.se

evendela.blogspot.com

.

Händerna har färgats blå. Jag drar filten tätare kring mig och huttrar till. Framför mig lyser skärmen och den är alldeles för vit. Alldeles för tom. Alldeles för innehållslös. Där finns inga ord. För bara tio sekunder sedan, nu elva, pressade jag pekfingret mot DELETE. Höll den nertryckt, betraktade de allt färre bokstäverna.
Jag har ett sår på fingret. En röd, millimeterslång horisontal linje på min högra tumme och bara det faktum att jag lägger märke till detta visar på hur brutalt ofokuserad jag är. Sorgligt.
Någonting måste hända. Snabbt krafsar jag ihop en mening, ändrar ordföljden lite, rättar ett felstavat ord och lägger händerna tillrätta mot magen, fem rejäla centimeter bort från tangentbordet.
Nej.
Fan.
Det här fungerar bara inte.
Hur ska jag kunna beskriva mig själv som "bra"? Jag är ingen skokräm, ingen vanilj-doftande parfym. Inget album av Rihanna eller en Hollywood-film gjord för en kostnad av tio miljoner. Jag är...
Inte gjord för att marknadsföras.
Efter att jag dragit en djup suck och förbannat alla säljande klychéer klickar jag på det röda X:et i kanten på Word-dokumentet.
Testar igen senare.

Typ sånt som inte går att beskriva med ord och jag blir frustrerad fanfanfanfanfanfan. Varför kan jag inte förklara? Förklara hur oändligt löjlig och patetisk jag känner mig just nu som blir alldeles sentimental av en pianolåt från en fransk film och börjar tänka på alla personer som jag älskar och att allt är möjligt och att det är allt som betyder någonting och den här texten blev ful och osammanhängande men. Jag. Älskar. Er.

Jag är så extremt glad över att jag ska iväg på spa imorgon. Sen är jag glad (hoppar-nästan-upp-i-taket-av-lycka glad) över att vi har en överstor (är det ens ett ord?) uppsats som jag måste jobba med under lovet vilket ger mig en giltig ursäkt till att tacka nej till saker. Under det här lovet kommer jag vara som han i filmen No-man. Om det nu gjorts en sån film.
Men det här är så fullkomligt olikt mig. Tvärtemot Carpe Diem - seize the day - filosofin som jag planerat att tatuera in på ena skuldran. Som om Dr. Phil skulle börja slå barn och kasta ut sin fru på gatan. Som om påven skulle "gilla" Richard Dawkins status på facebook. Som om påven skulle skaffa sig facebook (han har tydligen en facebook men hans senaste logg-inlägg; "(I'm actually Tom Fisher)" ger mig misstankar om att den skulle vara förfalskad).
Ibland orkar jag inte. Som exempelvis efter två ogrundade utskällningar och ett punkterat reklamvagns-hjul (sen trasslade slangen in sig i hjulet och jag fick utveckla en slags gå-två-steg-sen-snurra-teknik. Låter som någon flummig nationaldans trots att det är en relativt välfungerande metod att tillämpa vid problem med trasiga vagnar).
Åh, livet suger. Eller nej det suger inte men jo det känns faktiskt så just nu. Och sen orkar jag inte röra mig heller. Förstår inte riktigt meningen med varför jag skulle flytta datorn till mitt rum och sätta på en tv-serie om vackra människor som bor i vackra hus och kör blanka bilar. För att låtsas att det är jag? För att tänka att om några år så är det jag?
Typ, ta itu med verkligheten. Sluta upp med den här (inte så)hälsosamma livsåskådningen. Ändra riktning i mitt liv. Göra en pilgrimsresa till Mekka. Bygga ett kloster i Fagerhult. Meditera tio timmar om dagen och finna meningen med mitt kassa liv.
Ja, ett kloster i Fagerhult skulle nog lösa en massa problem.

På en bakgata bakom Åhlens i Helsingborg finner man det lilla caféet Koppi. Där kan man sitta på tisdagar eller faktiskt vilken annan dag som helst och dricka kaffe i en evighet och äta seg kladdkakemuffin med rårörda hallon.

På lördagsmorgonen vaknade jag upp av att solen trängde sig in genom persiennerna och mina vita väggar sken som om de vore spegelblanka ytor som reflekterade och förstärkte våren. Ingenting var konstigt eller fel.

Någon gång under förmiddagen tog jag bussen ner till stan för att möta upp Anna vid Norra Hamnen och fika. Kylan sved men solen hade väckt människor ur vinterslumren så vi var långt från ensamma.

Espresso House i hamnen är litet och kön sträckte sig ut så dörren var öppen och vi frös inte för glasrutorna gjorde så att vi kände oss väldigt utsatta för växthuseffeckten och nästan svimmade av värme.

Så efter att vi ätit upp våra kakor gick vi ut och satte oss på den varma bänken. Folk tog med sig egna bord, egna kakor och egna koppar dit. Det var lite fint.

Vi gick en lång promenad och en man från Berlin började prata med oss och tog ett foto på oss (med min kamera dock) och ville dricka kaffe med oss sedan ville han att vi skulle följa med honom till ett bröllop i Landskrona, men vi avböjde så smidigt vi kunde. Anna tror att han var en pimp. Mycket möjligt.

Den här parfymen vill Anna spruta i sin garderob. Ni ser inte parfymen kom jag på, den känner man bara om man trycker näsan mot Abercrombie and Fitch-lappen.

Sen delade vi en pizza på Haket och åkte hem till Anna och gick hem till en okänd killes fest och mitt i natten åkte vi ner till stan igen och det var den dagen. En dag uttnytjad till fullo. Som en sommardag. Fast med snö.

"Förstår du?" Framför mig satt en flicka och hon log med hela ansiktet. "Eller?"
"Förstår... vad?"
Ibland lyssnar jag inte. Som till exempel när jag försöker hitta rätt vinkel med kameran och har fullt upp med att vara extatisk över att ljuset ligger så mjukt och perfekt över ett ansikte, ett par händer, en halväten macron.
Så jag hade glömt bort att Josefine pratat.
"Ofta nu för tiden stannar jag upp och tänker att jag har det bra", fortsatte Josefine och jag betraktade hennes händer då de klöv luften och formade ohörbara ord. Som om de var minst lika delaktiga i samtalet som rösten. "Jag kan bara vara tillsammans med er så blir jag distraherad av att jag är så glad över det!"
Hon lät bekymrad. Hon såg bekymrad ut. Detta utläste jag från att ögonbrynen var nerdragna, underläppen aningen putad och pannan knappt synbart rynkad.
Och jag förstod.
"Ja! Ibland när jag är med er bara tänker jag helt plötsligt att jag är så glad att ni är här!"
"Ja, ja, du också!" Utbrast Josefine och nu log hon igen, lät lycklig.
"... och att vi har det fint just nu."
"Åååå! Du tänker likadant!"
Anna hade tagit över kameran och då lyssnade jag, men inte bara därför. I bakgrunden kunde man höra klick klick klick lite då och då med korta mellanrum. Väggen på Grand har en snirklig text under "Grand Coffee" med stora bokstäver och det kan vara latin men jag undrar vad det betyder. Några meter från oss satt Jay Smith med ekipage. Anna-Sofia lyckades fånga hans blick. Vi var oerhört klychiga men allt var fullkomligt sant idag.

Bilder från idag. Och jag och Anna är inte med, med undantag från mina händer, då vi satt i så dåligt ljus och jag vill ju inte lägga in bilder i dålig kvalité.

Bloggen är ibland helt rörig av tankar och bra bilder och sämre bilder och låttexter och citat. På flickr har jag samlat de bilder jag anser mig ha lyckats lite bättre med, dem jag kan vara aningen stolt över. Så om någon velat se mina bilder skulle jag hänvisa dem dit snarare än till hit, till bloggen.

Klicka på bilden för att komma till sidan

Min skola luktar kaffe. Idag sken solen in genom fönstret på VV när vi förhörde varandra till morgondagens historieprov. Koncentrationssvårigheter. Choco-pops-bar är det sötaste som finns att köpa för 9,95 kr i den lilla butiken på väg till skolan vilken ägs av en utländsk man som helst inte pratar. En hemlighet förvandlades till en olycka och Josefines glasögon trycktes in mot hennes näsa. Och den är svullen nu. Näsan. Men vi har pratat om det, och kommit fram till att det delvis var mitt fel men att eventuella permanenta skador bara ska få symbolisera vår vänskap. Ungefär som tatueringen jag en gång gav Emelie av misstag med en nyvässad blyerts. Emelie fick gå till sjuksyster mitt under en svenskalektion och hon har klargjort för mig att om jag någonsin är elak mot henne sandpapprar hon bort tatueringen. En mörkgrå prick. Knappt synlig, men den finns där inbäddad i huden mitt på handflatan och där ligger en del av vår vänskap. Tuggummin för en och femtio och Champis i glasflaska och otaliga varv runt Gantofta. Där ligger vår vänskap. Och om Josefines näsa inte återhämtar sig så kommer vår vänskap vara bruten i delar, varav en är fast i hennes näsan.

Jeffrey Lewis & The Junkyard – Roll Bus Roll

Här är bilder från dagen:

z

"I'm takin' a boat
Sailing the edge
Of this two-dimensional world
And I'm gonna fly
Out into space
Where there's no gravity
And I know I'm going to feel better out there

I'm takin' my coat
And I'm gonna walk
Out of this two-dimensional room
And I'm gonna sit
Out in the street
Where no one will look at me
And I know I'm gonna be much better out there"

Kortet är som en glimt av framtiden. Emelie i träsoffan tittar förläget upp i kamerans riktning och jag, den osynliga personen bakom. Runt hennes axlar har Ove, Emelies morfar, ledigt lagt sin ena arm och kramar om sin dotterdotter redo för kameran att blixtra till. Oves mungipor pekar buttert neråt. I förgrunden av bilden, där fokusen lagt sig, sitter Emelies pappa Roland. Blicken fäst i vänster kant på någonting kameran inte lyckats fånga.

 

Så här såg det ut. Och det är så här våra vänner och släktingar och döttrar och andra människor efter oss kommer minnas vår kväll en ovanligt varm lördag i februari. Precis så.

 

De som ingen sagt det till kommer aldrig veta att Ove egentligen inte alls var butter, han var bara mitt uppe i en mening då slutaren öppnades och stängdes med slutartid 25tedelar av en sekund sådär. De kommer aldrig veta att precis innan bilden togs så lättade jag mitt hjärta inför Emelie angående all press från en förälders håll och att vi då och där bedyrade vår vänskap ännu en gång. Och samma kväll fick jag tillåtelse att blanda mig en grogg och när jag skulle hälla upp vände Emelies mamma Jeanette sin koncentration till mig för att försäkra sig om att jag inte tog för mycket Absolut Vodka vilket ledde till att hon spillde ut sin egen dryck över hela bordet. Hon skrattade så där underbart och högt medans hennes kinder blev alldeles röda och så upprepade hon några gånger: ”Där kom du allt på mig!” Först ville inte Ove vara med på bild men han var ju trots allt dagens födelsedagsgris så till slut gav han med sig och Emelie, Ove och Roland satte sig ner för att återges i miljoner pixlar för människor att betrakta många år efteråt.

 

Nu tänker jag tillbaka på morfars otaliga fotoalbum. Alla hans bilder. Folk som ler, poserar glatt möjligtvis med ett glas höjt till fotografen. Så här ville de alltså bli ihågkomna. När jag bläddrar igenom alla sidor med bilder så anstränger jag mig för att minnas någonting jag aldrig upplevt, och det är alltid förgäves. Det här är bara fragment ur någon annans liv. Historier som inte är mina att berätta skildrade ur en sökares synvinkel. Aldrig någonsin kommer jag veta vad som utspelades före, under och efter att bilden togs. Fotografierna är bara kala spegelbilder som saknar innebörd. Och jag både hatar och älskar den simpla realiteten att människor aldrig kommer förstå. Det är mina hemligheter på ett sätt, och dem tar jag med mig ner i graven. Just så som min morfar gjorde när han slutade andas för exakt en vecka sedan, några timmar mindre.

 

Fast självklart kommer jag skriva också. Jag kommer alltid skriva. Beskriva. Sätta lite förståelse till vissa mysterier. Fast det gör mig väldigt ledsen, att hur mycket jag än anstränger mig med att resumera det som skett genom bild såväl som med hjälp av text, så kommer ingen av alla oräkneliga vackra, vardagliga och helt otroliga händelser återupplevas igen. Frusna ögonblick och stela leenden. Resten, tar jag med mig ner i graven.